Titel:
Earthworm Jim Anthology
Komponerat av:
Tommy Tallarico
Arrangerat av:
Daniel Baranowsky, Mazedude, Protricity, Rayagon, The OneUps, Theodor Berg
Publicerat av:
Tommy Tallarico Studios
Release Typ:
Official Release
Album Info:
1 CD - 28 musikspår
Release datum:
2006-09-21
Total speltid:
01:12:43

Det är en rätt salig blandning utav olika genrer och musik stilar som mixas I Earthworm Jim Anthology. Det är låtar tagna från både Earthworm Jim 1, 2 + remix låtar. Efter att ha lyssnat igenom samtliga 28låtar så kan jag inte göra annat än att le brett. Det är glada, upplyftande låtar till stort. Somliga låtar är rätt i genom hits, medans andra är lite mer mediokra.


The one and only, Earthworm Jim!

Dom hits som albumet innehåller (enligt mig) är följande Submerged , Tangerine, Falling, Junkit Remix, Snot a problem och What the heck. Låtar som är så pass originella och grovy att man inte kan göra annat än att ge dom två tummar upp och en salut.  Dom mindre lyckade låtarna är bland annat

Dad´s Tune och Glow Worm Jim. Men det är fler great låtar än vad det är botten napp . Så i sin helhet så är Earthworm Jim Anthology ett riktigt bra album (även om man får den där känslan att det där lilla extra saknas). Kan musiken tilltala andra än fans utav Earthworm Jim serien då? Det tror jag säkert. Ialla fall dom låtarna som räknas som hits. Men helt klart kommer albumet att smälta in bäst i öronen på dom som är fans av spelserien och Jim i sig.

Jag ger Earthworm Jim Anthology betyget 7/10 med motiveringen ”Ett album med en hel uppsättning av svängiga, kreativa och originella låtar. Det är musik som får en att bli glad inombords”.

Betyg låt för låt
01. Invertebrate Retreat (Subterranean Remix) 6/10
Grovet är nice men sången/rappen är inte lika nice.
02. Tangerine 8/10
Klassisk låt som inte lär göra någon besviken. Väldigt classy och elgitarren höjer låten ytterligare ett snäpp.
03. Subterranean 8/10
En stämningshöjande låt med rymd tema.
04. Falling 9/10
Coolt sound  och extra plus för gitarren.
05. Banjo Race 7/10
Banjo madness.
06. Tropical Paradise 7/10
Låten får mig att tänka på sommar, sol, pina colada sandstränder och samba.
07. Junkit 8/10
Basen och trummorna får mina öron att njuta i välbehag.
08. Tangerine Remix 7/10
Inte lika bra som original låten anser jag.
09. Submerged 10/10
Helt sick sound. Givetvis har jag den på nallen min. Headbangar låt helt klart.
10. Snot a problem 8/10
Bra tryck i basen och grymt sound.
11. Moonlight Sonata (3rd Movement) 8/10
Gillar man piano och en annorlunda version utav Moonlight Sonata så, yeah.
12. Glow Worm Jim (Subterranean Remix) 6/10
Börjar bra, men urartar sen I konstiga ljud på upprepning
13. Italian Medley 7/10
Man blir sugen på pasta med köttfärssås och Cesar salad helt klart.
14. What the heck (The OneUps Remix) 10/10
Kanske en utav  spelvärldens mäktigaste låtar. Pampigt intro som spinner vidare till något som bäst skulle beskrivas som hissmusik and terror sounds.
15. The Moo Tango 7/10
Tango musik med ko tema?
16. Buttville 8/10
Väldigt behaglig låt som svänger bra.
17. Junkit Remix 9/10
Introt äger så jävla hårt, en grym remix på en bra original låt.
18. Doobeedowapbop 6/10
Kan inte riktigt beskrivas som en låt som sig. Mest upprepningar av några fraser.
19. Psycrow 7/10
En minst sagt svängig låt, dock på tok för kort.
20. Darkworm Rag 7/10
Tänk västern piano, smutsiga barer, öl/whisky glas. Det beskriver låten rätt bra.
21. 80´s Annelid 8/10
Låten som satts sig på min hjärna. Det är en sån där typ av låt som det räcker med att man hör en enda gång så nynnar man på den när man minst anar det.
22. Lorenzen´s dirt 7/10
Cool basslinga och trum beat. Men annars inget speciellt
23. Dixieland Finale 7/10
För att vara en 42sekunder lång trudelutt, så får den min kontors stol att gunga på rätt bra.
24. Continue to rock 6/10
Trevligt gitarr riff men inget mer där till.
25. Dad´s Tune 6/10
Rätt seg och tråkig låt I stort.
26. The Big Top Polka 8/10
Tänker alltid på Ren and Stimpy “happy happy joy joy” när jag hör introt utav den här låten. Låten gör en glad och man spänner på smilbanden. Man får verkligen en tivoli känsla och allt som hör där till av musiken.
27. Keys to new junk city 7/10
En helt okej remix, men det ger inte det där lilla extra intrycket.
28. Party time 6/10
Ingen super hit précis, nej.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Title: Killing floor
Utvecklare: Tripwire Interactive
Format: PC
Genre: FPS
Releasedatum: 2009 maj
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: 60 timmar +
Snitt betyg internationellt: 72.35% på gamerankings.com






And the angel was lying.

Med tanke på att jag både spelat igenom UT modden med samma namn, Left 4 Dead 1 och précis börjat spela L4D 2. Så är ribban rätt högt satt redan från början. Så vad är Kiling Floor då? Det är en förbättrad version av UT 2004 modden  (som släpptes 2005). Ett Zombie apocalypse/FPS spel med mycket slafs och vapen bonza.


Gamla betan sviker aldrig.

Man får välja vilken typ av karaktär man vill ha till både utseende och egenskaper (ett så kallat  ”perksystem” som förbättras ju mer man spelar i form av experience points).  Dom perks som finns är Berserk, man delar ut mer stryk i närstrider, Commando, man kan se fienders hälsa och osynliga fiender bättre,  Field medic, man healar sina lagkamrater bättre, Firebug, Eld vapen tar mer skada, Sharpshooter, som det låter och Support specialist, Man svetsar dörrar snabbare och hagelgeväret tar mer skada.



Hmm, det här känns väldigt, väldigt bekant på något konstigt sätt.

Själva bakgrundshistorian i KF lär inte vinna någon Grammy precis. Vi har både sett, hört och läst liknande historier tusentals gånger förut. Men here it goes. Ett bioteknik företag (Horzine Biotech) har lekt för mycket gud och allt har spårat ur (gud vad ovanligt, att dom aldrig lär sig). Givetvis så börjar deras skapelser att härja runt fritt och ställa till en hel del problem för allmänheten i England (hela spelet tar plats i England). Polisen sattes in först för att ta hand om det lilla problemet. Men dom vart bara en aptit retare för monstrerna.



Helt ensam i en stad full med monster som vill slita mig i stycken….just great.

Så militären och special förbanden sätts in mot monstrerna. Det är där du kommer in i bilden (vilken tur man har att få ta sig an det prestigefyllda uppdraget). Vid första anblicken så skulle jag säga att KF har mer likheter med CS än L4D. Mycket för att man precis som i CS måste köpa vapen och andra förnödenheter. Fast i KF kan man inte köpa det man behöver via någon meny i början av spelet/rundan (och btw, man får pengar för dom monster man dödar).



En titel som man absolut inte vill se på skärmen.

Man måste först och främst överleva första vågen av diverse olika monster för att sen hitta fram till en vapenbutik (som slumpas fram på olika ställen på varje bana) innan tiden rinner ut. Ja, du läste rätt. Man har en begränsad tid på sig att nå fram till vapenbutiken och köpa det man behöver. Det kan bli ett riktigt irritationsmoment på somliga banor då man knappt hinner fram i tid.

Man kan visserligen köra en fuling och låta ett monster (eller fler) leva, och ta sig så nära vapenbutiken som möjligt. För att sen göra slut på dom. Butiken öppnar nämligen inte förrän alla monster är döda.

 

Bara kniven, jag, solen och en byhåla mitt ute i ingenstans fullt av monster. Life´s a bitch.

Svårighetsgraden varierar väldigt mycket beroende på vilken bana man kör på, den valda svårighetsgraden, och om du kör tillsammans med andra eller om man väljer att slakta monster solo. Somliga banor är halvt omöjliga att klara av själv. Mycket beror på att man inte har någonstans att ta skydd (campa *host host*) och omgruppera.  Det dröjer inte länge innan monstren omringat dig och lemlästat dig på banor där man springer runt i trånga grott system eller labb korridorer.

Den bästa taktiken är att vara i konstant rörelse på såna banor (så att man inte blir intryckt i ett hörn) kasta välriktade handgranater in i haven av monster och sätta så många HS som möjligt. Samt att man väljer rätt vapen efter bana och situation, och givetvis att man utnyttjar eventuella camping möjligheter (ja, det är cheap. Men det är typ det ENDA sättet att vinna på somliga banor).


Somliga samlar på frimärken, tv-spel, playboy andra samlar på monster i tuber. Cirkeln är nu sluten.

Vapnen i KF är lite mer tilltalande än dom man finner i första L4D. Mest pga. att dom är fler till antalet sen att dom är mer tillfredsställande att panga på med, det är mer krut i puffrorna  i KF så att säga. Man kan köpa/hitta allt ifrån pumphagel, Desert Eagle, armborst, eldkastare till granatgevär. Mina favoriter är motorsågen (chopp chopp) och salongsgeväret (Western goes Anti zombie).Som ni säkert redan listat ut så fungerar olika vapen olika bra/respektive mindre bra  på olika typer av fiender. Fiende uppsättningen är lite bredare än den i L4D (den är dock inte i närheten så välgjord).

Det är den vanlige zombien, feto zombien (som spyr på dig), häxor som skriker , osynliga monster, dryga saker som hoppar,  till dom större och mer överjävliga monstren (t.ex. dom med motorsåg och spik klubbor). Finns som tur e en trevlig liten feature som heter ”ZEDtime” som gör att spelet går i slowmotion under en begränsad tid (händer oftast i samband med att man fått in en HS), det underlättar monster slaktandet lite.



Om en sekund så brakar helvetet löst, igen. 7  gånger per bana för att vara exakt.

Om/när man överlevt alla vågor av monster, så väntar en slutboss (är så på alla banororna i KF). Ett riktigt sjabrak till elände ska nämnas, som både har ett maskingevär, missiler och laser sikte. Som om det inte vore nog så kan fanskapet göra sig osynlig också.

I princip så krävs det att man ska köra KF i grupp för att äns ha den minst möjlighet att ta sig ända fram till slut bossen (om man räknar bort dom banorna där man kan campa). Man har störst möjlighet att klara sig på banor med mer öppen miljö (alltså att man kan fly undan monstrerna om så krävs).När jag väl kört KF ett tag så la jag märke till ett par saker.

Inget sikte på vapnena (syftar på det där kryset som vi vant oss vid så mycket som finns i stort sett alla FPS spel), man går väldigt segt, grafiken känns väldigt uråldrig i jämförelse med andra titlar från samma år, röstskådespelarna i spelet är rätt usel och musiken (halv kass heavy metal) är inte mycket att hurra för.


Motorsågen gjorde processen kort som synes.

Det var även ett rent helvete att få igång KF i LAN och via nätet (finns kanske en patch ute nu dock, som fixar det) var ett väldigt pillande i både inställningar i spelet, äns fysiska/mjukvaru brandväg osv. Men när allt är up and running så är KF en rätt trevlig upplevelse till trots.

Mycket slaktande har det blivit och flera roliga spelsektioner med kompisar. Men jag måste tyvärr säga som idol juryn på tv ”men….”. KF känns som en halvfärdig produktion, mer en påkostad modd än ett färdigt spel som klarar av att stå på egen ben. Till och från känns det trasigt pga. buggar och lidande LAN/internet stöd.

KF är inte en lika välproducerad produktion som t.ex. L4D är. Spelet känns rätt själlöst och man tröttnar rätt snabbt. Då det är samma sak om och om igen. Visst finns hur många banor som helst att tanka ner (och nytt material för den delen också). Men det hjälper inte den haltande spelkänslan särskilt mycket dessvärre.

Kort sagt. KF är för den med brist på bättre alternativ eller den som vill testa på något annat än L4D eller den sämre gratis versionen av KF.

Plus
+ Mycket vapen att välja mellan
+ Stor uppsättning av banor
+ Roligt att köra tillsammans med flera
+ Nerladdningsbart material och level editor
+ Slowmotion funktionen

Minus
- Trasigt LAN/internet stöd?
- Blir lite tråkigt i längden
- Smakar mer modd än något annat
- Meningslöst att köra solo
- Usla röstskådespelar insatser, musiken är halv kass och karaktärerna är liv/själ lösa

Handling/story: 6.7/10
Monster härjar runt i England, du är en soldat. Skjut, döda, stay alive. Mer eller mindre.

Spelkänsla: 8.0/10
När man spelar ihop med kompisar och tempot är som högst och liken staplas på hög. Då är även spelkänslan hög.

Grafik: 7.4/10
Upphottad UT 2004 grafik. KF bjuder inte på några spektakulära grafik shower och uppvisningar precis. I jämförelse med dom nyare FPS titlarna så har KF inte mycket att säga till om.

Ljud/Musik  7.0/10
Musiken är inte mycket att hurra över (heavy metal av sämre sort) och röstskådespelarna får underkänt, ljudeffekterna får godkänt. Inte KF starka sida precis om jag säger så.

Kontroll: 9.0/10
Rock solid, FPS standard. Lämnar inte mycket att önska.

Livslängd: 7.4/10
Som singelplayer spel håller det inte i många timmar. Kör man ihop med andra så håller det betydligt längre. Men det blir som sagt var ganska lång tråkigt efter ett par timmar. För mycket kaka på kaka.

Totalt: 45,5/60
Killing Floor har jag kört sen första UT modden kom ut och den nya versionen som släpptes i maj (2009) har tagit KF vidare till nästa nivå. Det finns dock mycket kvar att fila på för att den ska kunna ge sig på tungviktare inom samma genre. KF är ett solklart köp för den som gillade första utgåvan och för dom som gillar action och zombie/monster slaktande, antingen själv eller ihop med andra.

Hemsida
http://www.killingfloorthegame.com/

/Robin
The Gaming Ground

Title: Earthworm Jim 2
Utvecklare: Shiny Entertainment
Format: Mega Drive
Genre: Platform
Releasedatum: 1995 Dec
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 15 timmar +
Snitt betyg internationellt: 90% på gamerankings.com




Precis när man trodde galenskaperna hade nåt sin höjdpunkt med första Earthworm Jim, så anlände Earthworm Jim 2 som en gåva från ovan och ändrade på det faktumet. 2an spinner vidare på samma koncept som ettan. Ett plattforms lir där man givetvis tar sig an rollen som masken Jim. Denna gången är han dock inte ensam i sin kamp mot diverse olika fiender. Hans nyvunna vän ”Snott” är med Jim vart än han går (En slemliknande varelse som håller sig gömd i Jim´s backpack, tills att man använder sig utav han).


Jim rädds uppenbarligen inte den rådande nöff sjukan. Time to become bacon little piggy.

Storyn är denna gången att prinsessan ”What´s-Her-Name” blivit kidnappad och tvingad till att gifta sig med Psy-crow. Det måste givetvis Jim sätta stopp för. Så äventyret sätts igång rätt snabbt. Och i min mening så lägger man direkt märke till att den grafiska biten i spelet fått sig en total make over. Grafiken ser handritad ut på somliga banor, Groovy!

En utav dom mest udda banorna i ett spel ever.

Man har tagit bort Jim´s helikopter funktion från ettan (man använde jims huvud till det) nu har man istället Snott som både kan veckla ut sig till en fallskärm (man dubbel klickar snabbt på tangenten/handkontrolls knappen) eller som en slags enterhake som gör att Jim kan svinga sig fram och tillbaks (funkar endast på områden som är insmetade i slem).

Nya vapen till Jim´s förfogande har man också lagt till (man har givetvis sin gamla plasma pistol som standard vapen). Dom mest udda/konstiga du kan föreställa dig. Vad sägs t.ex. om målsökande hus missiler eller ett vapen som skjuter vattenbubblor?.

Det där är helt klart en stol man INTE vill sätta sig i.

Svårighetsgraden är lite den samma som i ettan. Somliga partier är ganska lätta medans andra är mer överjävliga (maraton loppet mot Pys-Crow på slutet t.ex.). Skulle våga påstå att det är mer varierande banor och speldesign i tvåan också. Ena stunden bär man grisar och kosor, sen förvandlar man sig till en blind salamander som man ska vägleda genom rena rama hinderbanan av fällor (och så en frågesports triva på det) och som om det inte vore nog. Jim förvandlar sitt eget huvud till en ballong vid ett tillfälle.

Kossor är ett ständigt återkommande moment i Earthworm Jim 2, hmmm.

Musiken känns inte lika rätt och klockren som i ettan tyvärr. Den känns felplacerad, passar liksom inte in i tavelrammen lika bra. Det finns bra musikstycken helt klart. Men det är i överlag en svagare uppsättning låtar än tidigare. Favoriter är helt klart  ”Subterranean” och Tangerine. Sen ett plus I kanten för säckpips musiken I “Worms from Foregin Lands”. Något som verkligen är klockrent rätt igenom är spelkänslan. Som är på topp genom hela spelet.

Det är hela tiden nya tvister som uppstår, så man hinner aldrig med att bli uttråkad innan något nytt presenteras för än. Och humorn är närvarande hela tiden. Allt ifrån Jim´s komiska utspel i form av kommentarer eller bara hans eget kropps språk (gillar verkligen dom olika animationerna Jim gör i slutet av varje avklarad bana).

What´s next to the moon!

Banorna ja, minst sagt skruvade. Något som skulle kunna vara hämtat från en feberdröm kan tyckas. En bana är helt insperad kring mat (och slutbossen är, ja. Du gissade det, mat) i en annan så springer man runt på berg av papper och försöker undvika att bli uppäten av filarkiv från helvetet. Finns även en del i spelet där man ska leda en ballong med sprängmedel från början till slutet av banan (Man styr runt Jim med sin raket liknande farkost och försöker knuffa ballongen framåt, förbi fiender, hinder osv).

Det finns ingen begränsning på fantasin i det här spelet. Man kommer att få sig många goda skratt utav bara själva banornas upplägg. Fienderna är minst sagt lika skruvade dom.

Gamla tanter som åker i stolhissar, som slår dig om du kommer för nära, utomjordingar med propeller mössa, rymdskepp som kidnappar kor,  det är en salig blandning av karaktärer som vill dig ont helt enkelt.


Cowabanga dudes! It´s pizza time.

Det är inga jätte stora förändringar som gjorts i Earthworm Jim 2. Det mesta är sig likt. Hela konceptet är den samma som i första spelet. Somliga saker sticker dock ut. Som t.ex. att man nu inte har ett race ute i rymden mot Psy-crow mellan varje bana. Nu ska man istället rädda valpar (puppy love banorna). Dom flesta hatade mer eller mindre den förändringen. Jag håller med. Racing upplägget i första delen var roligare, och betydligt mindre irreterande.

Snacka om crazyness beyond crazyness.

När man väger plusen mot dom få negative sakerna som finns I Earthworm Jim 2, så finns det ingen som helst anledning att inte ta sig an hans äventyr v 2.0. Det är mer av allt som vi älskade i första spelet och lite mer där till.

Plus
+ Bandesignen är något utöver det vanliga (mat banan säger jag bara)
+ Jim´s sidekick Snott, som hjälper än att komma till annars onåbara platser.
+ Humorn och den är ännu mer maxxad än första spelet
+ Varierande gameplay
+ En tokig uppsättning av vapen
+ Bossarna är minst sagt kreativa

Minus
- Musiken är inte lika bra som den var i Earthworm Jim 1
- Puppy love bannorna, på gott och ont

Handling/story: 8.0/10
Handlingen i själva spelet är inte djupt (precis som i ettan). Man ska rädda prinsessan, ta sig igenom en drös banor och hålla sig själv vid liv. Känns som det fanns utrymme att göra mer här.

Spelkänsla: 8.4/10
Ingredienserna finns där. Men det är inte lika smakstarkt och välkryddat som i ettan.

Grafik: 9.2/10
Mer stilrent och detaljerat än första delen. Animationer, design och karaktärerna är välgjorda.

Ljud/Musik  8.2/10
Musiken passar inte riktigt in lika bra som den gjorde för första spelet. Musiken är dock långt ifrån dålig. Gillar Dixieland, Italian Melody (puppy love banorna) och Subterranean.

Kontroll: 8.8/10
Lika grym och tight som i ettan. Identiskt kontroll schema som funkar utmärkt till punkt och prickar.

Livslängd: 8.0/10
Jag uppfattar 2an som både kortare och lättare än första spelet. Och det finns inte något särskilt högt omspelningsvärde heller. 2 olika slut. Ett dåligt och ett bra.

Totalt: 50,6/60
Gillade man Earthworm Jim 1 så är 2an givetvis ett måste. Men har man inte kört ettan men gillar man plattforms spel med mycket action, humor och spelglädje. Då är Jim 2 det givna valet för dig.



/Robin
The Gaming Ground

Title: Fear
Utvecklare: Monolith Productions
Format: PC
Genre: FPS
Releasedatum: 2006 Okt
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: 10 timmar
Snitt betyg internationellt: 88.79% på gamerankings.com



Jag har inte kört ett Monolith spel på evigheter (Senaste spelet var nog No one lives forever 2). Så det var på tiden att jag bröt mönstret med Fear. Första intrycket jag fick när jag väl drog igång spelet var att grafiken var grymt snygg. Karaktärs designen, vapnen och allt. Man har lyckan (eller oturen) att få ta sig an rollen som en soldat I en special styrka (F.E.A.R, First Encounter Assault Recon) , som utreder övernaturliga fenomen.  Personen som man styr är dock något utöver den vanliga grunt soldaten. Man har super reflexer och möjligheten till att sakta ner tiden. Ett riktigt bad ass i kort.


F.E.A.R´s högkvarter och mitt team, precis innan första uppdraget.

Man har bara jobbat hos F.E.A.R i en vecka (mest grund träning tydligen) och redan så vill chefen skicka in mig i hetluften på en gång (han har en stor övertro för mig/dig). Efter introt i början så fattar man att det kommer att bli ett minst sagt svettigt första uppdrag. En total mad man vid namn Paxton Fettel, har tagit kontroll över en hel arme av super soldater. Som lyder hans minsta vink. Ditt uppdrag? Finn honom och oskadelegör han. Och döda så många super soldater du kan längs med vägen tills du hittar Paxton.

Det som fick mig att känna en obehaglig känsla var dock inte super soldaterna som styrs som marinett dockor av Paxton. Utan det faktum att Paxton tuggade i sig delar av en död människa. En trevligare presentation av spelets bad guy kunde man inte ha fått.


Första dagen som super soldat för Bengt vart lite pinsam. Han kom inte längre än till handuppräkningen vid uppropet.

Efter en kort biltur med sin chef så får man instruktioner av att undersöka en byggnad där det förekommer misstänkta fientliga aktiviteter. Man hoppar ut ur bilen och beger sig ner i ett avlopp. Redan där nere så får man en försmak på att det inte kommer att bli en walk in the park för din del. En spökgestalt framträder sakta ur mörkret. Jag hoppade till och sköt ett par salvor emot varelsen. Men när jag gick för att checka läget. Var det inget där.

Det är inte vackert att beskåda en Wow junkie som precis fått sitt konto ner stängt. Men lugn bara lugn. Han är på ett bättre ställe nu.

Det dröjer inte särskilt länge innan kulorna venar förbi ditt huvud. Och det spända lugnet blir en enda virvel av blod, rök, skothylsor och explosioner. Jag hörde att det var rekommenderat att köra på åtminståne hard. Då Fear är ett ganska kort spel. Jag följde det rådet. Och jag fick därefter. Kan konstatera att utan slowmotion biten så vore man ganska rökt. Så det gäller att använda den väl (timeing är allt).

Vapenarsenalen är rätt så bredad. Dock kan man bara bära tre vapen åt gången. Så det gäller att välja smart. Det är ett standard utbud av vapen (hagelgevär, pistol, maskingevär av olika sorter osv) med visa utstickare. Som geväret som låter än naila fast fiender i väggar, golv, tak och annat (väldigt underhållande minst sagt). Finns även ett slags partikel gevär som mer eller mindre upplöser fiender till sot (eller så blir dom skelett). Mina favorit vapen är dock dubbla pistoler och hagelgeväret. Finns även handgranater och minor till äns förfogande.

Städare till gång 7, städare till gång 7. Hyllan med lingonsylt har vällt igen.

Att Fear är ett Monolith spel (skaparna av bland annat Blood 1 och 2) går inte att ta miste på. Deras signatur är gjord i blod. Det går att skjuta av lemmar och blod stänker över allt när man får in träffar på fiender. Har man en känslig mage eller ett dåligt hjärta.

Så bör man nog undvika fear helt. Det är en enda lång bodycount upplevelse. Det ser ut som rena slaktrummet där man farit förbi.  Fienderna man möter jobbar i grupp för att ta ut dig. Så det lönar sig att använda miljön, gömma sig bakom saker, gillra fällor (minor) och köra gerilla taktik (slå till snabbt och lika snabbt gömma sig i skuggorna igen). Fienderna är dock inte sena med att göra samma sak. Alltså ta skydd av miljön, kasta handgranater på dig eller storma dig om du står och campar i ett hörn.


Kan jag få en hjälpande hand? Ha ha ha

Det är inte mycket till bakgrunds story man får i Fear. Vem man är, vad det är som sker osv. Man är en namnlös huvudperson genom hela spelet, identiteslös. Det poppar även upp fler frågetecken än svar genom spelet. Mycket är ganska oklart och luddigt om jag säger så. Man får små fragment i form av flashbacks, spökvibbar (eller vad man ska kalla det), dator och telefon meddelanden om vad det egentligen är som sker/skett. Men ska jag vara helt ärlig, så var det inget som satte sig på mitt minne direkt. Det var mest action biten som man kommer ihåg, inte allt där emellan.

Den enda direkta infon som man får. Är uppdrags texten inför varje nytt mission. Men sen är det inte mycket mer än så. Det känns som om Monolith kunnat göra så mycket mer med Fear än vad dom gjort/gjorde. Man bryr sig inte särskilt mycket om karaktärerna heller för den delen. Dom flesta är väldigt anonyma och allmänt ointressanta (ett undantag är doktorn som ser ut som en äldre version utav allas våran favorit Gordon Freeman).


Och här sitter du och lökar på arbetstid. Fy skäms!

Du är inte ensam ute på fältet. Du har ditt team (Vars namn och karaktärer jag redan glömt…). Dock är dom frånvarande I store del av spelet. Du har fast radiokontakt med dom dock (för det mesta). När man väl stöter ihop med sitt team så försvinner dom lika snabbt igen. Dom hjälper dig med andra ord inte ett piss i dom svåraste av stunder (yay!). Du får istället helt förlita dig på din skyddsväst, ditt vapen, din list, reflexer och att du bunkrat upp tillräckligt med ammo och medic lådor för att kunna överleva. Nån annan hjälp kommer du inte att få.



Alma…vad har vi sagt om att bloda ner på golvet? Naughty, naughty.

Fears omslags/poster stjärna är dock inte än själv. Utan Alma (den lilla ”the ring” aktiga tjejen på framsidan av spelboxen). Man kommer att stötta på både henne och flera…oförklariga fenomen i spelet. En del saker är direkt farligt för din hälsa. Andra inte. Det är rätt uppenbart att utvecklarna sneglat på filmer som The Ring, dark water och The Shining.

Det är inget negativt i sig. Men det hade kunnat omvandlats och förvaltats på ett bättre sätt. Jag själv skulle inte kunna påstå att Fear är ett rätt igenom odlat skräck/fps spel. Det är mer action än något annat. Skräck elementen, rädslan och stressen finns inte där för min del. Kanske bara är jag som inte är lika lätt skrämd längre, vet inte.


Uppenbarligen en handledare på AMS, fulle rulle indeed...

Dom flesta ”hoppa ur stolen och skita på sig” momenten är tämligen dåligt gjorda. Man ser lite visioner, spök bilder vid scriptade tillfällen, snurrande stolar, lampor och saker som flyttar sig. Två gånger har jag hoppat till. Första mötet med Alma och långt senare i spelet när man möter man spöken av ond karaktär (med andra ord. Dom vill fimpa ditt liv). Men that´s it, more or less. Så förvänta er för guds skull inget Silent Hill goes FPS.

Fear är inget nytt kapitel i FPS historian på något sätt. Det presenterar inte mycket nytt som vi inte sett miljoner gånger förut. Det som det där emot visar upp. Är en väldigt tight action upplevelse som kommer att underhålla dig i många timmar framöver. Och multiplayer delen är nice som tusan. Så i korta drag så är Fear ett laddat hagelgevär som bara väntar på att avfyras. Watcha waiting for, Christmas?

Plus
+ Hoppsparkar
+ Bullit time
+ Coola vapen
+ Mp
+ Snabba laddningstider
+ Bly tung action A la John Woo

Minus
- Rätt tråkiga och upprepande miljöer
- Ganska kort
- Korkad A.I till och från
- Inget större omspelningsvärde
- Begränsat utbud av fiender

Handling/story: 6.4/10
Du är en soldat i en special Stryka (fear) en galen man har tagit över en arme av super soldater. Stoppa honom. Lite spöken här och där + en unge vid namn Alma.

Spelkänsla: 8.8/10
Spelet är som bäst när man öser regn av kulor över sina fiender i slowmotion, kastar en handgranat i all hast. Och står någon efter attacken. Då delar man ut en spark i huvudet på dom så dom droppar till marken. Action symfonin är briljant.

Grafik: 9.2/10
Alla effekter, karaktärs modeller, vapen och så är väldigt bra gjort. Men det är på tok för lite variation på miljöerna i spelet (kontor, industri komplex, over and over again).

Ljud/Musik: 7.1/10
Inget man lär ladda ner och lyssna på nej. Musiken är väldigt frånvarande och inget man kommer att minnas efter spelets slut. Finns få enstaka tillfällen då musiken höjer stämningen ytliggare ett steg, men mer än så är det inte.

Kontrol: 9.0/10
FPS/dator standard. A,D,S,W + mus. You know the drill.

Livslängd: 8.5/10
Fear är ett ganska kort spel. Och man lär köra om det max en gång till efter att man klarat det. Då det inte finns något mer att hämta efter att man slutfört det en gång redan. Multiplayer delen ökar livslängden lite dock.

Totalt: 49/60
Fear har sina starka sidor (action, slowmotion, MP och mass slakt) och sina svaga sidor (inte mycket till story, tråkiga miljöer och kort speltid). Men i överlag så är Fear en trevlig upplevelse. Action momenten är ständigt återkommande och man bara njuter så länge spelet varar.

/Robin
The Gaming Ground