Title: Fear
Utvecklare: Monolith Productions
Format: PC
Genre: FPS
Releasedatum: 2006 Okt
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: 10 timmar
Snitt betyg internationellt: 88.79% på gamerankings.com



Jag har inte kört ett Monolith spel på evigheter (Senaste spelet var nog No one lives forever 2). Så det var på tiden att jag bröt mönstret med Fear. Första intrycket jag fick när jag väl drog igång spelet var att grafiken var grymt snygg. Karaktärs designen, vapnen och allt. Man har lyckan (eller oturen) att få ta sig an rollen som en soldat I en special styrka (F.E.A.R, First Encounter Assault Recon) , som utreder övernaturliga fenomen.  Personen som man styr är dock något utöver den vanliga grunt soldaten. Man har super reflexer och möjligheten till att sakta ner tiden. Ett riktigt bad ass i kort.


F.E.A.R´s högkvarter och mitt team, precis innan första uppdraget.

Man har bara jobbat hos F.E.A.R i en vecka (mest grund träning tydligen) och redan så vill chefen skicka in mig i hetluften på en gång (han har en stor övertro för mig/dig). Efter introt i början så fattar man att det kommer att bli ett minst sagt svettigt första uppdrag. En total mad man vid namn Paxton Fettel, har tagit kontroll över en hel arme av super soldater. Som lyder hans minsta vink. Ditt uppdrag? Finn honom och oskadelegör han. Och döda så många super soldater du kan längs med vägen tills du hittar Paxton.

Det som fick mig att känna en obehaglig känsla var dock inte super soldaterna som styrs som marinett dockor av Paxton. Utan det faktum att Paxton tuggade i sig delar av en död människa. En trevligare presentation av spelets bad guy kunde man inte ha fått.


Första dagen som super soldat för Bengt vart lite pinsam. Han kom inte längre än till handuppräkningen vid uppropet.

Efter en kort biltur med sin chef så får man instruktioner av att undersöka en byggnad där det förekommer misstänkta fientliga aktiviteter. Man hoppar ut ur bilen och beger sig ner i ett avlopp. Redan där nere så får man en försmak på att det inte kommer att bli en walk in the park för din del. En spökgestalt framträder sakta ur mörkret. Jag hoppade till och sköt ett par salvor emot varelsen. Men när jag gick för att checka läget. Var det inget där.

Det är inte vackert att beskåda en Wow junkie som precis fått sitt konto ner stängt. Men lugn bara lugn. Han är på ett bättre ställe nu.

Det dröjer inte särskilt länge innan kulorna venar förbi ditt huvud. Och det spända lugnet blir en enda virvel av blod, rök, skothylsor och explosioner. Jag hörde att det var rekommenderat att köra på åtminståne hard. Då Fear är ett ganska kort spel. Jag följde det rådet. Och jag fick därefter. Kan konstatera att utan slowmotion biten så vore man ganska rökt. Så det gäller att använda den väl (timeing är allt).

Vapenarsenalen är rätt så bredad. Dock kan man bara bära tre vapen åt gången. Så det gäller att välja smart. Det är ett standard utbud av vapen (hagelgevär, pistol, maskingevär av olika sorter osv) med visa utstickare. Som geväret som låter än naila fast fiender i väggar, golv, tak och annat (väldigt underhållande minst sagt). Finns även ett slags partikel gevär som mer eller mindre upplöser fiender till sot (eller så blir dom skelett). Mina favorit vapen är dock dubbla pistoler och hagelgeväret. Finns även handgranater och minor till äns förfogande.

Städare till gång 7, städare till gång 7. Hyllan med lingonsylt har vällt igen.

Att Fear är ett Monolith spel (skaparna av bland annat Blood 1 och 2) går inte att ta miste på. Deras signatur är gjord i blod. Det går att skjuta av lemmar och blod stänker över allt när man får in träffar på fiender. Har man en känslig mage eller ett dåligt hjärta.

Så bör man nog undvika fear helt. Det är en enda lång bodycount upplevelse. Det ser ut som rena slaktrummet där man farit förbi.  Fienderna man möter jobbar i grupp för att ta ut dig. Så det lönar sig att använda miljön, gömma sig bakom saker, gillra fällor (minor) och köra gerilla taktik (slå till snabbt och lika snabbt gömma sig i skuggorna igen). Fienderna är dock inte sena med att göra samma sak. Alltså ta skydd av miljön, kasta handgranater på dig eller storma dig om du står och campar i ett hörn.


Kan jag få en hjälpande hand? Ha ha ha

Det är inte mycket till bakgrunds story man får i Fear. Vem man är, vad det är som sker osv. Man är en namnlös huvudperson genom hela spelet, identiteslös. Det poppar även upp fler frågetecken än svar genom spelet. Mycket är ganska oklart och luddigt om jag säger så. Man får små fragment i form av flashbacks, spökvibbar (eller vad man ska kalla det), dator och telefon meddelanden om vad det egentligen är som sker/skett. Men ska jag vara helt ärlig, så var det inget som satte sig på mitt minne direkt. Det var mest action biten som man kommer ihåg, inte allt där emellan.

Den enda direkta infon som man får. Är uppdrags texten inför varje nytt mission. Men sen är det inte mycket mer än så. Det känns som om Monolith kunnat göra så mycket mer med Fear än vad dom gjort/gjorde. Man bryr sig inte särskilt mycket om karaktärerna heller för den delen. Dom flesta är väldigt anonyma och allmänt ointressanta (ett undantag är doktorn som ser ut som en äldre version utav allas våran favorit Gordon Freeman).


Och här sitter du och lökar på arbetstid. Fy skäms!

Du är inte ensam ute på fältet. Du har ditt team (Vars namn och karaktärer jag redan glömt…). Dock är dom frånvarande I store del av spelet. Du har fast radiokontakt med dom dock (för det mesta). När man väl stöter ihop med sitt team så försvinner dom lika snabbt igen. Dom hjälper dig med andra ord inte ett piss i dom svåraste av stunder (yay!). Du får istället helt förlita dig på din skyddsväst, ditt vapen, din list, reflexer och att du bunkrat upp tillräckligt med ammo och medic lådor för att kunna överleva. Nån annan hjälp kommer du inte att få.



Alma…vad har vi sagt om att bloda ner på golvet? Naughty, naughty.

Fears omslags/poster stjärna är dock inte än själv. Utan Alma (den lilla ”the ring” aktiga tjejen på framsidan av spelboxen). Man kommer att stötta på både henne och flera…oförklariga fenomen i spelet. En del saker är direkt farligt för din hälsa. Andra inte. Det är rätt uppenbart att utvecklarna sneglat på filmer som The Ring, dark water och The Shining.

Det är inget negativt i sig. Men det hade kunnat omvandlats och förvaltats på ett bättre sätt. Jag själv skulle inte kunna påstå att Fear är ett rätt igenom odlat skräck/fps spel. Det är mer action än något annat. Skräck elementen, rädslan och stressen finns inte där för min del. Kanske bara är jag som inte är lika lätt skrämd längre, vet inte.


Uppenbarligen en handledare på AMS, fulle rulle indeed...

Dom flesta ”hoppa ur stolen och skita på sig” momenten är tämligen dåligt gjorda. Man ser lite visioner, spök bilder vid scriptade tillfällen, snurrande stolar, lampor och saker som flyttar sig. Två gånger har jag hoppat till. Första mötet med Alma och långt senare i spelet när man möter man spöken av ond karaktär (med andra ord. Dom vill fimpa ditt liv). Men that´s it, more or less. Så förvänta er för guds skull inget Silent Hill goes FPS.

Fear är inget nytt kapitel i FPS historian på något sätt. Det presenterar inte mycket nytt som vi inte sett miljoner gånger förut. Det som det där emot visar upp. Är en väldigt tight action upplevelse som kommer att underhålla dig i många timmar framöver. Och multiplayer delen är nice som tusan. Så i korta drag så är Fear ett laddat hagelgevär som bara väntar på att avfyras. Watcha waiting for, Christmas?

Plus
+ Hoppsparkar
+ Bullit time
+ Coola vapen
+ Mp
+ Snabba laddningstider
+ Bly tung action A la John Woo

Minus
- Rätt tråkiga och upprepande miljöer
- Ganska kort
- Korkad A.I till och från
- Inget större omspelningsvärde
- Begränsat utbud av fiender

Handling/story: 6.4/10
Du är en soldat i en special Stryka (fear) en galen man har tagit över en arme av super soldater. Stoppa honom. Lite spöken här och där + en unge vid namn Alma.

Spelkänsla: 8.8/10
Spelet är som bäst när man öser regn av kulor över sina fiender i slowmotion, kastar en handgranat i all hast. Och står någon efter attacken. Då delar man ut en spark i huvudet på dom så dom droppar till marken. Action symfonin är briljant.

Grafik: 9.2/10
Alla effekter, karaktärs modeller, vapen och så är väldigt bra gjort. Men det är på tok för lite variation på miljöerna i spelet (kontor, industri komplex, over and over again).

Ljud/Musik: 7.1/10
Inget man lär ladda ner och lyssna på nej. Musiken är väldigt frånvarande och inget man kommer att minnas efter spelets slut. Finns få enstaka tillfällen då musiken höjer stämningen ytliggare ett steg, men mer än så är det inte.

Kontrol: 9.0/10
FPS/dator standard. A,D,S,W + mus. You know the drill.

Livslängd: 8.5/10
Fear är ett ganska kort spel. Och man lär köra om det max en gång till efter att man klarat det. Då det inte finns något mer att hämta efter att man slutfört det en gång redan. Multiplayer delen ökar livslängden lite dock.

Totalt: 49/60
Fear har sina starka sidor (action, slowmotion, MP och mass slakt) och sina svaga sidor (inte mycket till story, tråkiga miljöer och kort speltid). Men i överlag så är Fear en trevlig upplevelse. Action momenten är ständigt återkommande och man bara njuter så länge spelet varar.

/Robin
The Gaming Ground