Titel: Jak 2 – Renegade
Utvecklare: Naughty Dog
Format: PS2
Genre: Plattform/action
Releasedatum: 17 Oktober 2003
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 30 timmar +
Snitt betyg internationellt: 87.93% gamerankings.com


Arghhh! Mitt twitter konto ligger nere igen. Daxter ger det tummen ner.

Anti hjältarna Jak och Daxter har återvänt i ett helt nytt äventyr, och del två börjar där ettan slutade.
Man hinner knappt börja New game innan man slängs in i det nya äventyret. Det hela börjar med att Jak och Daxter är hos Samos (En professor) och hans dotter (Keira).

De är alla samlade runt en mysko maskin och allting är lugnt och fridfullt, ända tills Daxter trycker på en knapp och en portal öppnas. Ur portalen träder ett stort monster fram, som säger att han väntat en lång tid på att få träffa Jak.


Daxter hade användt solkräm medans han gassade i solen. Jak där emot…ja, ni ser väl själva.

Daxter får panik och trycker på samtliga av maskinens knappar. Det var inte fullt så bra, då teamet slungas 500år in i framtiden. Jak och daxter kraschlandar på en öppen gata i en helt till synes okänd stad för dom (Heaven city). Det är inte lugnt särskilt länge, ett gäng vakter (Krimzon) tar Jak till fånga.

Allt på order av Baron Praxis (Spelets bad guy). Daxter lovar vid sin mor att han ska rädda Jak inom kort…2år hinner passera innan Daxter till slut kommer till Jaks räddning.

And yes, denna gången så har Jak en röst faktist.


Vad är det du säger människa!? Kommer SC 2 inte att ha någon LAN funktion. Må gudarna %¤#!

Under den tiden har dessvärre Jak blivit något förändrad, genom både tortyr och experiment. Jak har fått Dark Echo i sig (Det är lite hulken över det hela), det har givit honom oanade superkrafter (till ett pris dock). När gänget väl flytt från fängelset där Jak satt fängslad, så börjar äventyret och man får ta över spakarna.

Man hinner bara komma runt hörnet så stöter på en gammal gubbe (Kor) och en liten pojke. Jak och Daxter får veta vad som hänt i Heaven City och att Baron Praxis är ett riktigt svin till diktator. Folket har tröttnat på honom.


I framtiden så kommer vakthundarna ett bli ersatta med den nya versionen. Seek & Destroy X 2054.

Samtalet blir dock avbrutet då ett par vakter bestämmer sig för att vara lagom ogästvänliga. Jak tar dock lätt hand om dom med sina nyvunna krafter. Man kommer rätt snart att lägga märke till att det inte är en fullt så ljus framtid man vaknat upp i.Det är lite Syndicate över det hela. Det är en skitig, mörk och ogästvänlig plats med vakter över allt så långt ögat når.

Jak har bestämt sig för att både utkräva sin hämnd på Praxis för vad han gjort med honom, samt avsätta honom från tronen i samma veva.


Daxter pekade och sa ”skåda, klon!” Jak svarade ”dude…fel film och spel”.

Det märks att Naughty Dog fått blod smak efter första spelet. Att dom vill få ut så mycket mer ur Jak and Daxter. Men allt är inte en dans på rosor. Spelet har sina plus och minus gent emot sin föregångare. Kontrollerna är precis som tidigare solida som stål, med ett enda undantag.

Av någon oundgrundlig anledning så har kamera vyn tagits bort (den där man kunde zooma in och panera fritt). Sen är det fortfarande ganska drygt att använda skjutvapen då precisionen inte är exakt och mjuk.

En handfull saker som är nytt i Del 2 av Jak är att man nu kan leka psykopat om man känner för det. Vill man döda oskyldiga civila så är det bara att göra det (vet inte äns varför Naughty Dog lagt in det?), istället för medikit lådor så får man hälsan åter via green orbs. Sen givetvis Jak´s krafter, som stegvis kommer att bli kraftfullare ju längre i spelet man kommer.

Tony Hawk kan kyssa min lurviga rumpa. Flinande Daxter belåtet.

De influenser som är tydliga i Jak 2 är GTA3 och Tony Hawk. GTA för hur uppdrags strukturen är gjord. Man får ett mission via en uppdragsgivare (t.ex. en riktig fet svävande fuling vid namn ”Krew”). Sen ska man ta sig till ett mål på kartan och utföra det. Tony Hawk biten uppenbarar sig lite senare när man får tag på en svävarbräda a la Tillbaks till framtiden II.

Förutom svävarbrädan så får man även tillgång till fler talet olika fordon. Samtliga går det alldeles utmärkt att skjuta med sina vapen ifrån (lite by drive är aldrig fel).  På tal om vapen, så finns det en hel del gott att välja mellan. Minigun, laser, hagelbrakare (fast laseraktig) och flera vapen uppgraderingar.

 

Det kommer att bli en hel del svettiga strids scener längre fram i spelet.

Jag har möts utav ett mörkare, mer vuxet och mindre barnvänligt jak denna gången. Soliga grässlätter, stränder och junglar är ett minne blott i Jak 2. Det har blivit utbyt mot en dyster ton av mörker/ondska och korruption.

Den enda trevliga och gröna platsen som jag minns är Heaven fortress, allt annat består utav ond betong djungel. Jak 2 bjuder på både action, äventyr, racing och upptäckar glädje. Det är rätt varierande också i och med att man har en mainquest (fimpa Praxis), sidouppdrag och fler talet mini spel.

Fienderna är rätt så olika till utseende och karaktär också. Dock är dom flesta ganska blåsta. Trots det så är Jak 2 svårare än ettan (tycker jag ). Det är även snyggare än första delen, rent grafiskt. Men inte miljömässigt. Så med korten på bordet så är Jak 2 en värdig uppföljare med mer av allt.

Plus
+ Häftiga vapen och krafter
+ Bra spelkänsla
+ Roligt
+ Beroendeframkallande
+ Bra röstskådisar (Jak pratar nu!) och Coola karaktärer
+ Stort totalt sett
+ Flera olika fordon
+ Nu finns det äntligen en kart överblicks funktion + en mini karta.

Minus
- Kameran
- Ai’n
- Stridskontrollen

Handling/story: 8.2/10
Lite djupare och mer avancerad än första Jak and Daxter. Och precis som ettan, så har den en del tvister i storyn. Men annars så är det rätt så enkel riktat.

Spelkänsla: 8.9 /10
Det är inte en fullt så vacker och grönskande värld som man kommer att få uppleva som i Jak 2. Men vad spelar det för roll när man får tillgång till en fet vapen arsenal, flera olika fordon och en svävar skateboard?

Grafik:  9.0/10
Det är inte lika vackra och fina miljöer i Jak 2 som i Jak 1 (det är mer trista och grå stads miljöer). Men rent grafiskt så är Jak 2 snyggare än första delen.

Ljud/Musik  8.0/10
Inte lika bra som i den första delen i min mening. Musiken känns oftast rätt tråkig och enformig.

Kontroll: 9.2/10
I princip lika bra som tidigare. Men ett par undantag. Dom har slopat den fria kameran och dom har fortfarande inte åtgärdat stridskontrollerna.

Livslängd: 8.5/10
Jak 2 är inte så där jätte svårt och inte särskilt stort heller. Men det finns både minispel, highscore listor att maxa, hemligheter att låsa upp och en massa ägg att hitta. Så nog finns det att göra för den som vill.

Totalt: 51.8/60
Inte fullt lika så bra och välgjort som första delen i serien. Men det glöms väldigt lätt bort när man kör racing, spränger saker i luften eller när man har fullt upp med att slå sina egna highscores, samt hitta alla dom gömda äggen.

 

 

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: Diablo 1
Utvecklare: Blizzard 
Format: PC
Genre: RPG/Hack n Slash
Releasedatum: 2 januari 1997
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 20 timmar +
Snitt betyg internationellt: 89.12% gamerankings.com


En typisk RPG standard gällande vapen, skydd och inventory.

Jag ska berätta om en titel som charmade en hel generation och som fått en stor skara hardcore fans sedan dess release för över 13år sedan. Spelet har den kaxiga och onda titeln ”Diablo”. Baldurs Gate fanns inte på marknaden än (Baldurs Gate 1 kom ut nästan två år efter Diablo) och RPG marknaden för PC var relativt tunn och ny.


Trodde ni verkligen seriöst att ni skulle kunna starta igång en fest utan moi?

Men Blizzard hade uppenbarligen bestämt sig för att sätta ett permanent avtryck i historia böckerna. Efter spelets inledande intro så förstår man att det är något som inte står riktigt rätt till i den lilla staden Tristram. För under staden så väntar ondskan på att sluka både staden och dess befolkning med hull och hår.


Ju längre ner i tunnelgångarna och labyrinterna du kommer. Ju varmare och närmare helvetet kommer du.

Du är stadens enda och sista räddning från en säker undergång.  Som en given RPG Formula så får man välja vilken karaktärsklass man vill ha (dock inget avancerat, valet består utav 3 olika karaktärer med 3 olika karaktärsklasser).

En krigare, en trollkarl och en amazon (Rogue) liknande kvinna. Då jag mer eller mindre alltid varit den sorten som föredrar att svinga svärd, yxor osv. Så var krigaren ett givet val.

Klass stats listan. Här ser man din karaktärs styrkor, level och exp nivå.

Man börjar spelet med en liten näve guld, dålig utrustning och din karaktär börjar på level 1. Efter att man gått runt och utforskat Tristram lite så kommer man förr eller senare att stöta på Cain. En rätt hemlighetsfull karaktär, som talar om den rådande situationen för dig. Och det ser inte bra ut alls. Diablo, lord of terror. Är på fri fot och hotar allas existens, och då inte bara den i Tristram.

Som om inte det vore nog. Så har ett gäng bybor dragit ner i dom djupa labyrinterna under staden. Endast en person tog sig tillbaks med livet i behåll. Hans namn är Farnham, byns egen fylletratt. Han bedövar sina inre demoner med drinkar i mängder.


Uppenbarligen så har arbetsförnedringen flyttat ner sina lokaler + personal till varmare bredgrader.

När man väl begett sig ner I katakomberna så kommer det inte att bli en lugn stund för din del.  Precis allt som finns där nere (som rör sig och lever. Död som odöd) vill göra slut på dig. Därför är det väldigt tacksamt att man kan köpa allt det man behöver av ortsbefolkningen på ovanytan

Beroende på vilken karaktär man valt att köra med så kommer det att bli olika svårt. Sen beror det också på hur spelets slumpgenerator slumpat fram saker och ting också. För varje gång du spelar om spelet så ser nivåerna olika ut. Så det kan var till din för eller nackdel så att säga.


Brinnande kors inom hus?. Måste vara någon ny fluga från Ikea.

Givetvis så har man fler talet vapen och föremål till sitt förfogande, för att kunna bemöta alla dom mindre vänligt sinande varelserna som vandrar omkring i skuggorna.  Allt ifrån svärd, yxor, pilbågar, klubbor, av de olika slag. Sen av gammal RPG standard så har man en rödbägare (liv/hälsa), och en blå (mana/magi).

För varje monster du dödar så får du erfarenhetspoäng, och när du nåt ett visst tak (som höjs för varje gång du levlar upp) så får du placera ut 5 poäng på valfritt atritbut (styrka, magi osv).


Den ultimata ondskan i egen hög person, nej jag pratar INTE om J-lo under hennes dåliga dagar.

Diablo har blivit krediterat som titeln som skapade hela ”point, klick, action, RPG” genren. En genre som växte och växt efter att Diablo släppts. En genre som Blizzard var med och skapade. Det som gjorde Diablo unikt och det som gjorde folk helt trollbundna utav spelet.

Var det faktum att det var en kombination av flera olika saker. Det är action, äventyr och det har en gnutta utav RPG som rinner i sina ådror. Och det är så pass enkelt att sätta sig in i. Sen så har den en väldigt rak och enkel handling, som ändå går hem och funkar.

Man fick verkligen känslan av att man var utvald att slåss mot ondskan, att kämpa för godheten och Tristram´s folk.

Det var det som gjorde det helt genialt och briljant, och därför håller Diablo än idag. För slaget mellan det goda och det onda, kommer alltid att vara ett aktuellt ämne.

Plus
+ Monster slaktande
+ Musiken är tidslös
+ Item frossande och en slumpmässigt genererad spelvärld
+ 3 olika klasser  och karaktärer
+ Beroende framkallande till tusen

Minus
- Kan uppfattas som för kort och lätt för en del
- Ganska linjärt
- Få handlings möjligheter

Handling/story: 8.2/10
Good Vs evil. Med en del tvister och djupt story berättande kring det hela. Men i stort så är det en rätt simpel formel. Men det går hem hos dom flesta säkerligen.

Spelkänsla:  9.1/10
Väldigt få titlar har hållt mig bunden under så pass många år som Diablo gjort. Jag vet e tusan hur många gånger jag spelat igenom spelet. Jag har tappat räkningen. Det håller en väldigt hög underhållnings kvalité.

Grafik:  8.4/10
Ljusår ifrån dagens standard, men come on. Spelet släppts 97. För att vara så pass gammalt så ser det fortfarande great ut. Det funkar alldeles utmärkt helt enkelt.

Ljud/Musik  9.0/10
En väldigt stämningsfull och kraftfull musik som bygger upp spelkänslan rejält mycket. Ett starkt kort för Diablo´s del helt klart. Röstskådespelarna som berättar allt för dig i spelet har gjort ett enormt bra jobb också.

Kontroll: 8.8/10
90% av allt du gör i spelet styrs med din mus (resten är snabbvals tangenter) så finns det inte så mycket att klanka ner på. Dock så känns kontrollerna ibland lite väl sterila. Inte mycket man kan påverka precis.

Livslängd: 9.0/10
Med tanke på att man har tre olika karaktärer, 15 nivåer (ibland fler) per skalle att slakta igenom och så pass många olika unika föremål att hitta. Plus att varje ny spelomgång bjuder på något nytt. Så räcker Diablo väldigt, väldigt länge.

Totalt:  52.5/60
Jag tror inte Blizzard själva visste vad dom satte på för guldägg innan dom visade upp Diablo för världen. Jag själv har spelat Diablo on and off sedan 1997. Alla karaktärer (Griswold, Adria, Ogden mfl),  unika item jagandet och levlandet. Jakten på nya upplevelser. Det är det som gjort att Diablo hållt sig ung och fräsch. Trots att åren gått. Diablo är och kommer alltid att förbli en kult förklard RPG titel av högsta rang. Införskaffa omdelbums om du inte redan har spelet.

 

/Robin
Gaming Ground Sverige

Title: Avatar
Genre: Action/Sci Fi
Releasedatum: 16 december 2009
Speltid: 161 minuter
Åldersmärkning: 12år
Format: Blu ray, Dvd
Stjärnor: Michelle Rodriguez, Sam Worthington, Sigourney Weaver
Producent: James Cameron
Regissör: James Cameron
Snitt betyg internationellt: 8.4/10 imdb.com


Neytiri, dotter till klanledaren över Na´vi klanen. En utav huvudpersonerna i Avatar.

Så har man äntligt bänkat sig framför dumburken och kollat på James Camerons stora filmskapelse Avatar. Med all hype snurrandes i huvudet inför filmtittandet, så kunde man inte göra annat än att förvänta sig  att få se ett smärre guda mirakel på äns tv-skärm. Typ att äns pungkulor skulle få vingar och börja lätta från soffan så fort som titelnamnet dök upp.

 

Jake´s Avatar har samma taskiga attityd och våldstendenser som sitt riktiga jag.

Nu vart det inte riktigt så pass extremt kanske. När filmen väl rullat igång så möter man en utav Avatars huvudkaraktärer ”Jake”, En fd marin soldat. Jake har precis fått veta att hans tvilling bror avlidit och att han ska bli stationerad på den djungel liknande planeten ”Pandora” och delta i ”Avatar” programmet.

Man upptäcker rätt snart att Jake är funktionshindrad (han är förlamad från midjan och nedåt). Så han tar sig fram med  hjälp utav en rullstol. Men det funktionshindret varar inte så länge till. Dr Grace (huvud ansvarig för Avatar projektet) är till en början inte så glad över att se Jake, men accepterar honom sen.


Armegalningen och överste Quaritch. Han gillar att spränga inföddningar i luften både på sin arbetstid och fritid. 24/7.

Det är nu det roliga börjar. När Jake blir ett med sin Avatar (som till och med ser ut som honom, eller hans bror då). Jake´s uppgift består utav att infriltera infödingarnas  (Na´vi) stam och by. Att lära känna dom. Typ att vara en diplomat/ambasadör för människorna via sin avatar (dreamwalker, som Na´vi kallar dom).

Den miljö som inföddningarna bor i är minst sagt ogästvänlig för människor att vistas i. För det första kan vi inte andas deras luft, det finns hur många djur som helst som vill äta upp än och Na´vi folket sätter mer än gärna en pil eller två genom ditt huvud. Då vi skövlar sönder deras djungel, förstör deras hem och dödar deras folk. Ganska förstålligt med andra ord.

Jake, med hans avatar I bakgrunden.

Därav att Avatarna äns gjordes (det är en hybrid mellan människor och Na´vi). Det underlättar för människorna att ta sig runt i Na´vi´s hem miljö.  Ett litet team bestånde av Jake, Dr Grace och några till beger sig ut i jungeln för att få kontakt med Na´vi folket. Det går givetvis inte som planerat.

Jake kan inte hålla sitt huvud kallt och råkar i trubel på tre röda och kommer bort från gruppen. Han håller på att hamn rejällt i skiten men räddas utav Neytiri (byhövdingens dotter).

Jake lyckas tala sig till en överenskommelse med hövdingen om att få stanna i byn och bli en utav dom. Sen  blir det som sagt var, ganska förutsägbart. Mer än så säger jag inte. Likheterna med Disney filmen Pocahontas är slående om jag säger så.

 

Neytiri och Jake kommer att få genom gå flera hårda tester i deras relation.

När eftertexterna rullat förbi efter 1 timme och 60minuter så satt jag inte med en öppen mun och hakan i golvet. När det hela var över så kändes det som om jag kollat på en väldigt lång teknik demo, världens kanske dyraste och längsta reklam film någonsin. För en ny och avancerad dator grafik.

En film som kretsade och handlade om en väldigt avancerade dator grafik. Snarare än att grafiken bara fanns där som ett stödmedel. Kort sagt. Grafiken gjorde och är filmen

Man fick den känsla att dom använt precis allt krut (och budget) på att bara få en väldigt fin och uppmålad yta (lite som spelet Crysis). Men utan grafiken så vore Avatar ungefär lika inbjudande som en hamburgare utan vare sig kött, senap, ketchup, sallad och dressing. Bara två torra brödskivor att tugga på. Väldigt innehålls fattigt med lite smak och konsistens.

Plus
+ Specialeffekterna och grafiken
+ Sigourney Weaver
+ Själva Avatar delen av filmen var/är en bra ide, men resten var inte fullt lika så bra

Minus
- Dialogerna är rätt tafatta
- Under den fina grafiken finns det inte mycket till innehåll
- En ganska svag story, som dess utom är läskigt likt en vis Disney film

Story/Handling  7.0/10
Jake´s tvilling bror är död och han skulle ha deltagit i ett större uppdrag som innefattade styrningen utav hans personliga Avatar. Jake får ta över hans plats. Så långt låter det bra. Men sen stört dyker det. Man får veta som hastigast att dom som skickat dit jake på sitt uppdrag vill ha tag i någon slags mineral  som är värd big bucks. Inföddningarna är givetvis i vägen och måste röjas bort till varje pris, duh!

Ljud/musik 9.0/10
Ljudet, musiken och soundtracket för Avatar är rätt igenom stört skön. Rekommenderas att köpa soundtracket. Väldigt avslappnande musik. James Horner kan han.

Karaktärer/ Skådespeleri 8.0/10
Jake Sully ( Sam Worthington), Neytiri (Zoe Saldana) och överste Quaritch (Stephen Lang) är mer eller mindre dom enda minnesvärda karaktärerna i hela filmen. Och Sigourney Weaver hade bara en mindre biroll (besviken) som Dr Grace.  Man hade förvänta sig mer så att säga. Jake och Neytiri var dom som gjorde Avatar filmen levande.

Humor/Drama/Sci fi  7.0/10
I en majoritet av filmen så bollas det fram och tillbaks hur vida byborna ska avlägsnas från sina hem (utan våld till en början). Så att människorna kan börja utvinna dom dyra mineralerna ur deras mark. Det byggs upp en vis stämning av förtvivlan och medkänsla för byborna. Men allt är så uppenbart vad som kommer att hända. Dom flesta dialogerna känns dessutom rätt tunna.

Action 7.4/10
Först mot slutet av filmen (som säkert bara är 20-30%, om äns det) så får man uppleva en del fighting scener. Inföddningarna Vs militären.  Dom scener som verkligen är bra, är på tok för få tyvärr. Blir inte direkt slagfälts stora slag i stil med Star Wars.

Kreativitet/ originalitet  6.2/10
Hur många filmer har vi inte sett med följande formel. En snubbe kommer till en helt ny värld (är oftast en kaxig snor unge eller en äventyrs sökare). Väl i den nya världen så stöter han på inföddningar som han fått order om att döda (mer eller mindre). Han byter sen sida efter att ha blivit kär i byhövdingens dotter. Jag kan nämna två filmer på rak arm. The Mission och Pocahontas.

Totalt 7.4/10
Aldrig förr har väl en film titel hypeats upp till såna intergalaktiska nivåer som med Avatar. Jag trodde nästan att det var något som skulle kunna bota all världens sjukdomar, något som skulle slå både sprit, droger och sex. Så målades det upp av media ialla fall.

Sen när man väl såg filmen så var det typ ”Sure, snygg grafik…men vart är allt annat?”. Avatar är en vacker film med en väldigt simpel handling (som många garanterat kommer att känna igen). Sevärd, svar ja. Revolutionerande (förutom grafiken), svar nej.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Title: Baki The Grappler
Genre: Figthing/ Martial arts
Releasedatum: 2001 januari
Speltid: 24 min per ep (48 ep season 1 + 2)
Åldersmärkning: 16+
Format: 1 dvd (season 1 + 2)
Röstskådespelare: Baki hanma (Masami Kikuchi)
Producent: Funimation Entertainment
Original manga: Baki The Grappler
Regissör: Hitoshi Nanba
Studio: Funimation Entertainment
Snitt betyg internationellt: 3/5, baserat på flera animefan sidor.


Ungefär som ” Dad 'n Me” fast inte lika mycket fader kärlek.

Baki The Grappler är en anime serie som handlar om en grabb som heter Baki Hanma, som har tränat ända sedan han var 3år för att bli starkare än sin ondskefulla far ” Ujiro Hanma” den starkaste varelsen på jorden. Ujiro lämnade Baki i hans mors händer för träning, så att han en dag när han återvänder får testa på Baki´s styrka/styrkor när han blivit äldre.

Nu när serien börjar är Baki bara 13år och bor i hus i ett slum område i Tokyo.  Där har han gjort sig själv känd bland gäng och hamnar jämt i bråk med ett gäng som är ute efter honom men baki håller sig kall och antar gängets utmaningen (tänker inte spoila vad som händer så jag forsätter med storyn lite längre framåt i serien istället). Nästa dag när han går på sin mors gym så får Baki utbrott för att han tycker att träningen inte leder han någonstans. Baki bestämmer sig för att ta sin träning i egna händer så han ger sig av på en 2 månaders träning uppe i vildskogen.


Falcon punch!

När baki är tillbaka från sin träning så får han inte ta en lugn stund alls. Han stöter på en utmanare så fort att han kommer tillbaka. De slås till inte någon av dem kan stå upp men precis när de ska lägga av fighten så marscherar bakis far in för att kolla upp på sin son.  Det slutar inte med den far kärleken Baki trodde att skulle bli.

Baki hade alltid trott sin far som hans hjälte men nu börja han förstå han riktiga sida av honom. Baki bestämmer sig för att bevisa för sin far att är inte så vek som han tror att han är.

Baki The Grappler bygger helt och hållet på våld och action. Så gillar ni inte fighting så kommer ni inte att gilla det här. Varje avsnitt från början till slut är en enda lång rad av slag och spark kombos rätt i fejset.

Plus
+ bra story
+ Bra fighting scener och mycket uppslukande
+ Välgjord artwork och animationer
+ väldigt många bra och annorlunda karaktärer

Minus
- Musiken är inte så himla bra och passar inte in alls
- För lite humor

Story/manus/dialoger 8.2/10
Man får inte veta så mycket i början utav storyn men det fylls i vart efter man tittar. Annars är storyn väldigt bra.

Animationer/Artwork 9.0/10
Mycket rörelse och liv i deras animation. Jag tycker speciellt om fighting scenerna, det är mycket fighting effekter och liv i deras rörelser

Ljud/musik 4.2/10
Musiken passar inte in alls på den här grenen (Figthing/ Martial art). Det är för lite kraft i låtarna och ingen kämpar glöd.

Karaktärer 9.3/10
Alla karaktärer är annorlunda från varandra vilket gör serien mer intressant.

Humor 6.3/10
Det som är lite dåligt är att det inte finns så mycket humor med som gör mig lite besviken. Som T.ex. ”hajime no ippo” (boxnings serie) där finns det hur mycket hur som helst att skratta till.

Action 8.5/10
Action är med i hela serien ut. Mycket fighting och spänning så det räcker och blir över.

Kreativitet/ originalitet 8.2/10
Fighting är inget nytt men i den här serien är det alla möjliga kampsporter i en som gör det lite mer intressant från alla andra fighting serier (som det inte finns många av). Sen har jag aldrig sett i en serie med en som rak linje på av det handlar om.

Totalt: 7.6/10
Om man verkligen gillar alla olika kampsporter och starka effekter (blod, brutna ben, saker som går sönder) så passar den här serien väldigt bra. Jag har fastna för serien direkt efter de 1-5 första avsnitten så jag satt mig ner och kolla bara på den här serien så fort jag hade chansen.



Hemsida
http://baki.ne.jp/

/Jonas
Gaming Ground Sverige

Titel: Left 4 Dead 2 – The Passing
Utvecklare: Valve 
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum: 22 april 2010
Svårighetsgrad: Advanced
Spenderad tid: 20 timmar +
Snitt betyg internationellt: 85% gamerankings.com


Pelle vägrade att släppa sina Tony Hawk drömmar. Ett skejt trick senare, Pelle is no more.

Efter något som känt som en halv evighet av väntan. Så droppade Valve till slut (efter mycket och men) den omtalade och efterfrågade gratis expansionen ”The Passing”. Jag startade igång L4D2 så fort som jag noterat att mitt steamkonto ropat ut som en stucken gris ”Hej kompis! Det är nedladdat och klart nu, enjoy”.


Det gick våldsamt till när SC2 betan släpptes i Sydkorea. Killen ovan pallade inte trycket från SC eliten.

Mina första tankar var följande ”Vem av dom överlevande från första spelet kommer att dö?” (ryktet spred sig på nätet långt innan expansionen släpptes att någon skulle dö) ”Hur kraftfull kommer M60´n att vara?”. Den första frågan fick jag svar på relativt snabbt. The Passing expansionen har bara tre bannor dessvärre.

Så det är inget mastodont till monster expansion vi pratar om här.


M60´n. Den ultimata tank dödaren. När M60´n pratar, då blir det väldigt slafsigt och tyst på samma gång.

Redan på bana nr 2 så fick jag tag i mitt genom tiderna favorit vapen, the M60. Givetvis så har den en ammo begränsning på 150 skott och när dom är slut. Då är festen slut, om du förstår vad jag menar. Ett enda skott ifrån monsterbössan sliter en zombie itu utan några som helst problem. Dock, så gör man sig själv en stor tjänst att spara ammon till dom betydligt drygare tanksen.


Ännu en anledning till varför jag vägrar att använda toaletter på pubar osv. Man vet inte vad man hittar där…

Men vad är egentligen nytt med The passing då? Tja, dom största nyheterna är  M60´n,  golfklubban (lek Tiger Woods vet ja), dom nya banorna och ”Mutations”. Som i kort är ett speciellt spelläge som kommer att ligga upp i en veckan innan den stängs ner och en ny startas upp. Sen att man får träffa på överlevarna från det första spelet och att en utav dom är ganska död.


Hmm, har inte jag sett dom här filurerna förut? Bäst jag skjuter och frågar sen.

Så efter fler talet spelsektioner via Lan och online så kan jag konstatera att The passing inte är mer än en apetit retare på vad som komma skall, från Valves sida. Det kommer inte att mätta eran hunger någon längre stund. Men det kommer garanterat att glädja er så länge det varar. Sen så kostar ju The Passing inte ett enda korvöre, så vida man inte är en 360 ägare vill säga. Så ladda ner pronto!

Plus
+ En handfull nya vapen (M60´n speciellt)
+ Ny kampanj
+ En välbehövlig vitamin injektion för L4D2 spelarna
+ Gratis

Minus
- Kort
- Inte mycket nytt under solen
- En vis karaktär dör (en utav dom intressantare i min mening)

Handling/story: 7.0/10
Mer eller mindre oförändra storyline sedan sist. Enda skillnaden denna gången är att man får träffa på överlevarna från första spelet (minus en utav dom , som inte klarat sig hela vägen).

Spelkänsla:  8.0/10
Är inget jätte kliv som gjorts från Valves sida. Men vad kan man egentligen förvänta sig ifrån en gratis expansion?

Grafik:  9.0/10
Oförändrat, exakt samma grafik som tidigare.

Ljud/Musik  7.0/10
Vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker det till och med att det är tunnarna på ljud och musik fronten i The passing.

Kontroll: 9.0/10
Samma kontroll uppsättning som alltid, i sann FPS anda.

Livslängd: 6.3/10
The Passing är genom spelat på ett par timmar. Men som sagt, det är helt gratis. Kostar nada, förutom att det kräver L4D2.

Totalt: 46.3/60
Mer godis att sätta tänderna och en bra anledning till att ta fram L4D2 igen. Men någon mirakel kur är det inte tal om.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Title: The Warriors
Genre: Action
Releasedatum: 29 Oktober 1979
Speltid: 93 minuter
Åldersmärkning: 18
Format: DVD
Stjärnor: David Patrick Kelly, James Remar, Dorsey Wright
Producent: Lawrence Gordon
Regissör: Walter Hill
Snitt betyg internationellt: 7.6/10 IMDB.com


Hela the warriors gänget.

Nu ska jag till och recensera en riktig kult klassiker ifrån 70talet (1979). Filmen jag talar om är The Warriors. Storyn kretsar kring gäng relaterat våld och mordet på en utav dom mest inflyttande gäng ledarna (Cyrus). Vi får följa en skara unga män som blir oskyldigt anklagade för just det mordet, dom kommer att jagas av en hel drös gäng och hundratals poliser. Deras väg hem igen till Coney Island kommer inte att bli lätt.


Den långa vägen hem från Bronx till Coney Island är långt ifrån problem fri.

9 utav dom tuffaste gängen skulle samlas i New York för att höra Cyrus förslag på att alla gängen skulle gå ihop till ett enda stort gäng. Dom skulle då bli som en enda stor arme och kunna styra hela staden bäst dom ville. Ödet ville något helt annat. The Rogues såg till att få Cyrus ur vägen och att The warriors fick ta smällen.


Boots of escape skulle vara väldigt önskvärt just nu kan jag tro.

Filmen startar med att man blir introducerad för The Warriors gänget. Dom mest karistimatiska  består utav Cleon (ledaren för/av Warriors), Swan (mer eller mindre huvudkaraktären i filmen och gängets andra ledare), Ajax (gängets war dog, backar inte för en fight) och Cochise (ser ut som en indian hövding nästan med sina smycken). Man förstår dock rätt snabbt vad var och en har för roll i det hela. Inga större överraskningar.


Let´s play some ball, with your head!

Filmen kickar off på allvar direkt efter mordet på Cyrus. Då är jakten i full gång. The Warriors är jagade av allt och alla. Flera slagsmål kommer att äga rum i filmen (inga blodbad dock), höjdpunkten är helt klart när The Warriors stöter på baseball furies, och Ajax röjer loss för allt vad tyget håller.


Luther, ledaren för The Rogues och filmens badguy.

Det är dock rätt tamt på action fronten till trots. Mest dels för att gänget är på springande fot genom hela filmen och sen för att dom flesta slagsmåls scenerna är rätt taskigt utförda (är inte en bruce lee eller Jackie Chan film precis). Men filmen är som sagt från slutet av 70talet. Det är som en yngre version utav ”Gangs of new york”.

Sen kan man ju ifråga sätta en del saker också. Som hur Rembrandt än´s kunnat bli en gäng medlem i The Warriors (värsta fjolan) och hur Warriors tuffingen kunnat få ett sånt lame namn som ”Swan”? Folk får på käften och folk dör.

The Warriors är en helt klart sevärd film, och med tanke på att en remake är på G (med Tony Scott vid spakarna) som är tänkt att släppas någon gång under 2012. Så är det en bra ide att värma upp med originalet.

Plus
+ Flera slagsmåls scener
+ Baseball furries!
+ Cool ide till en film
+ Cyrus

Minus
- Känns som en hel del gäng medlemmar är lite väl fjolliga
- Mer snack, springa runt omkring än action
- Filmen känns rätt så kort och förutsägbar

Story/Handling  7.0/10
The warriors har blivit oskyldigt anklagade för ett mord dom inte begått. Dom kommer att bli jagade som råttor hela vägen hem till Coney Island.

Ljud/musik 7.2/10
En del minnes värda slingor finns det trots allt.

Karaktärer/ Skådespeleri 7.5/10
Swan, Ajax och Luther är rätt igenom klockrena. Resten är rätt så tveksamma.

Dialoger 7.2/10
Cyrus sätter ribbat rätt högt i början av filmen. Men den ribban sänks dessvärre rätt omgående efter hans tal. Sure, finns en del coola citat osv. Men mycket är rent dösnack.

Action 7.0 /10
Ajax vet hur man slår in skallar och kickar ass. Toalett fighting scenen är riktigt nice. Skulle ha varit mer sådant + baseball furries.

Kreativitet/originalitet 8.0/10.
Filmen släpptes 79. Så det var väldigt nyskapande för att vara då. Idag hade det varit en axelryckning på sin höjd.

Totalt 7.3/10
Warriors vart en hjärte värmare för en hel del människor och fick en stor skara trogna fans. Filmen vart en kult klassiker för en hel generation, och fenomenet är högst levande än idag. Speciellt med tanke på att Rockstar återupplevade licensen med att släppa en multiformat spel titel  år 2005.

Filmen funkade då och det funkar nu med.  Det är inte världens bästa film. Men den cashar in på sin charm istället. Har ni inte sett den, så gör det.

/Robin
Gaming Ground Sverige