Black sheep - Zombie fåren anfaller!
You sexy thing. Mmm baby!
Jag lyckades gräva fram en riktig kult zombie komedi klassiker idag. Nämligen de nya zeeländska "Black Sheep" ifrån 2007. Zombies teamat har vi ju blivit matade med i flera år, men Black Sheep hade en "liten" twist. Istället för människor så var det får som vart zombies istället.
Det märks att dess skapare Jonathan King inspirerats utav Peter Jacksons Brain Dead och Bad Taste. Men det är inget dåligt, utan precis tvärtom. I Black Sheep får man följa en grupp studenter som hamnt rejält i skiten (får skiten), det har nämligen brutit ut en får-zombie epedemi på Nya Zeeland.
Och de måste kämpa emot horder utav hungriga får (människoätande får för att vara exakt). Var av ett får, ehrm, korsar sig med en människa (ni vill inte veta hur) och blir en slags får hybrid (varulv, fast får istället). Jag skulle inte påstå att Black Sheep är någon direkt läskig skräck film, även om det är en komedi skräck film.
Så består den utav 90% mörk humor. Det finns en specifik scen i filmen (den infinner sig i slutet), där ett får skiter på sig, så blir det världens jäkla gasexplosion. Min bror backade fram och tillbaks vid den scenen så många gånger, att jag nästan pissade på mig utav skratt.
Jag låg bokstavligen på golvet i skrattkramper. Har ni inte sett Black Sheep tidigare, så kan jag lugnt rekommendera er att göra det!
Black Sheep får 7/10 utav mig.
/Robin E
The Gaming Ground
C and C Generals Zero Hour - PC recension
Titel: Command & Conquer Generals – Zero Hour
Utvecklare: EA Pacific
Format:PC
Genre: RTS
Releasedatum: 22 september 2003
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid:+20timmar
Snittbetyg internationellt: 84.26% gameranknings.com
Tåget må se harmlöst ut. Men låt er inte luras. Kommer ens enheter i dess väg, så blir det bara skrot (eller mos) kvar utav de.
Efter att jag klarat utav C&C Generals så var jag fortfarande sugen på mer, då spelet lämnade mycket övrigt att önska. Det fanns ett stort tomrum kvar att fylla ut så att säga. Därför hoppades jag på att expansionen Zero Hour skulle kunna leverera en bättre helhets känsla än vad originalet gjorde.
Även denna gången så är det de tre fraktionerna USA, Kina och GLA (Kina och Usa är dock allierade) som står för krigs tonerna. Den största märkbara skillnaden är balanseringen utav fiendernas A.i, svårighetsgraden och uppdragen (som är betydligt roligare och mer varierande än vad de tidigare var).
Det räcker inte med att bara ha starka marktrupper. Man måste även ha luftvärns försvar också. För ens motståndare tvekar inte en sekund med att använda sig utav luft understöd, när det så väl erbjuds.
Samt så har det tillkommit en handfull nya enheter till varje fraktion också, de är i ärlighetens mening ialla fall bra mycket mer kreativa än de övriga enheterna från originalet (jag gillar t.ex. kinas helix helikopter, som i princip är en flygande mammoth tank).
Det har även tillkommit 5 nya uppdrag per fraktion (15 totalt sätt). Så man har lite att bita i alla fall. Ett helt nytt spelläge vid namn ”Generals Challenge” har också lagts till, som inbjuder till ännu mer intensiva och svettiga Generals matcher.
Det som jag var allra mest besviken med i originalet var dess urtråkiga uppdrag, samt avsaknaden utav vettiga mellansekvenser.
Självmordsbombare är utan tvekan den mest fruktade enheten som man kan ha emot sig. De skapar panik, och en enorm skada om de når fram till sitt mål.
Uppdrags biten är ialla fall bra mycket bättre i Zero Hour. Jag fick t.ex. det stora nöjet att bombadera mina fiender med artilleri eld ifrån ett hangar fartyg, och styra stora svärmar av attack flygplan.
Mellansekvenserna är dessvärre precis lika dåliga och tråkiga som i originalet. Man orkar knappt vare sig lyssna eller bry sig alls om vad som sägs. Jag läser bara den korta sammanfattning inför uppdraget, vad som ska göras osv.
Resten ignorerar jag helt. Det finns ingen som helst underhållning eller C&C magi alls i mellansekvenserna, de fungerar såldes bara som utfyllnad.
Kärnvapen missiler är väldigt effektiva, då de rensar bort det mesta på kartan. Det gäller dock att få tillgång till den så fort som möjligt, annars är risken stor att ens fiender använder sina super vapen på en.
Det ska även nämnas att Frank Klepacki inte vara involverade i soundtracket den här gången heller. Så det är i stort sätt samma tradiga melodi slingor som i första Generals (Kinas soundtrack är dock helt klart bäst imo). Nu när jag belyst de allra sämsta sidorna hos Zero Hour, så tänker jag gå in på de bra aspekterna istället.
Först och främst så är spelkänslan mycket bättre, man har roligare när man spelar helt enkelt (oavsett vilka man valt att spela som). Det är mer spännande och nervpirrande moment och sekvenser i Zero Hour, där man verkligen känner sig pressade och kämpar emot klockan.
Man känner även en betydligt större tillfredsställelse när man väl klarat av ett uppdrag också. I och med att fienderna är bra mycket smartare nu, samt att svårighetsgraden höjts en smula.
Sprängkraften i en enda kärnvapen missil är enorm. Efter detonationen så ligger också ett tjockt radioaktivt moln över platsen där den slog ner.
Sammanfattningsvis så är Zero Hour ännu mer Generals, fast med bättre kvalité, spelkänsla och utmaning denna gången. Det är då inte ofta som en expansion är bättre än originalet, men sådant är fallet i och med Zero Hour.
Plus
+ Mer balanserat än originalet
+ Nya enheter
+ Roligare uppdrag än de som fanns i C&C generals
+ Hangarfartyg (de är dock bara tillgängliga under ett uppdrag som USA)
Minus
- Fortfarande rätt så tråkig musik
- Inga jätte förändringar har gjorts
Handling/story: 6/10
Det är ungefär samma halv taskiga handling som i originalet. Med andra ord, inget man bryr sig så nämnvärt mycket om.
Spelkänsla: 8/10
Zero Hour är precis som originalet allra bäst i LAN eller över internet. Annars så är spelkänslan mest på topp när man får tillgång till de större leksakerna.
Grafik: 8/10
Knappt någon förbättring alls har gjorts sedan Generals. Empire Earth aktigt, skulle jag säga. Great då, helt okej nu.
Ljud/Musik 7/10
Spelets kanske allra svagaste kort. Faktumet är att jag mutade musiken helt, och lyssnade på äldre C&C låtar istället.
Kontroll: 9/10
Klanderfritt i stort sätt.
Livslängd: 7/10
Trots att det är tre olika fraktioner och 15 uppdrag totalt sätt (5 uppdrag per kampanj). Så tar det roliga slut rätt snabbt (även på hard). Omspelnings värdet är dessutom riktigt lågt.
Totalt: 7/10
Zero Hour är ingen dålig expansion (eller spel för den delen), faktumet är att expansionen är bättre än originalet. Men den lämnar en hel del övrigt att önska, då det är rätt snålt med nyheter. Men annars så är det ett givet köp om man äger originalet. C&C Generals Deluxe utgåvan går ju dessutom att köpa för en billig slant idag. Då ingår både expansionen + originalet.
Command and Conquer Generals - PC Recension
Titel: Command & Conquer Generals
Utvecklare: EA Pacific
Format:PC
Genre: RTS
Releasedatum:14 februari 2003
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid:+30 timmar
Snittbetyg internationellt: 84.86% gameranknings.com
Det finns tre olika spelbara fraktioner (nationer) i C&C Generals. Usa, Kina och GLA. Samtliga har sina svagheter, respektive styrkor och unika enheter.
Jag har nu klarat ut C&C Generals med samtliga fraktioner. Men på något sätt så känns det rätt så tomt efteråt, det var och är inte samma glädje och segersötma som man hade & fick uppleva efter att man klarat ut säg Red Alert t.ex.
För det första så finns det inga mellansekvenser, och knappt några avslutningsfilmer att tala om heller. Generals är dessutom relativt kort (endast 10uppdrag per fraktion, alltså 3 x 10 = 30 uppdrag totalt sätt).
Samt så är enheterna rätt så tråkiga och utav standard mått. Musiken är okej, men inte i närheten så grym som den som man finner i Westwoods egna C&C spel (Frank Klepacki ftw!).
Det finns tre olika svårighetsgrader allt välja mellan. Spelar man på svåraste, så gäller det att komma igång med basbyggandet och försvaret snabbt som tusan. Annars är man historia.
Fast trots de relativt negativa orden jag just skrivit om Generals, så är titeln INTE den sämsta i serien (Command & Conquer 4 är sämst imo). Sammanfattningsvis så känns det liksom som om EA bara varit lata och kört på en cash in på ett känt namn, då det knappt är någon kreativitet att tala om alls i Generals.
Jag är ialla fall väldigt glad för att EA inte förstörde basbyggandet. För det är en viktig del utav C&C själen. Vad det gäller resurs insamlande, så är det inte tiberium som man samlar in. Utan helt vanliga resurser helt enkelt, i form utav pengar och naturtillgångar.
På vapen arsenals och enhets fronten så är det riktigt, riktigt tunt. Noll kreativitet i stort sätt.Det mesta har vi sett flera gånger förut i tidigare C&C spel. Så det är ett standard utbud som vi har att göra med här, mer eller mindre.
Kärnvapen, Ion cannon, kemiska missiler, mammoth tanks osv. Som tur är så är de ialla fall rätt så välgjorda, så att det blir underhållande till trots.
Kärnvapen, din värsta fiende eller vän. Beroende på vilken sida du står på. Man kan dessutom bygga flera kärnvapen anläggningar. Så det går t.ex. utan problem skicka iväg, säg, 5st kärnvapen missiler på en och samma gång. Base no more, så att säga.
De ytterst få ingame filmer som existerar i C&C Generals består typ utav nyhetsinslags liknande sekvenser (tänk BBC news). Ärligt talat så imponerade de inte på mig alls. Helst så ville man skippa de helt, läsa mission briefings i text form och bara komma igång och spela.
Det kändes liksom som om EA bara tagit med filmerna för att det ska vara filmer med i spelet, samt att de fyller en funktion som utfyllnad. Tråkigt, för i t.ex. Red Alert 2 så var det ialla fall rätt roliga videos.
Under somliga banor så är man i stort sätt helt och hållet beroende utav sitt artilleri understöd. Annars är man chanslös, då förlusterna skulle bli påtok för stora utan dess hjälp.
Men om jag istället går över till de bra bitarna i C&C Generals. LAN och internet delen är tämligen underhållande, det går till och med att spela som flera personer i samma lag. Alltså att en person har hand om försvaret, anfall och resurs insamlandet.
Generals tenderar dessutom att bli rätt så intensivt och actionfyllt. Extra roligt blir det när stora slag äger rum på kartan, när explosioner, skottlossningar ekar över hela kartan, det är en riktigt mäktiga känsla måste jag säga. Det är då en enda enhet kan bli tungan på vågen, och skillnaden mellan vinst och förlust för sin fraktion.
Grafiken kanske inte imponerar så där jätte stort idag, men när C&C Generals var nytt. Så var grafiken något utav det snyggaste som kunde målas upp i ett RTS spel.
GLA (de grönfärgade enheterna i bild) är mycket för kemiska vapen. Notera Scud missil enheterna i bild. De är EXTREMT farliga, då har en väldigt långt räckvid, och ställer till med stor skada.
Men som sagt var, kungen över C&C serien och RTS genren är fortfarande den odödliga klassikern Red Alert. Så summan av kardemumma blir följande. Generals är inte i närheten utav en så stor besvikelse som t.ex. C&C4 eller Red Alert 3. Men samtidigt så är Generals långt ifrån den bästa C&C titeln också.
Det är svårt att inte se Generals som en ”easy cash” titel. För EA ansträngde sig då inte särskilt hårt men det här spelet kan jag säga. De spelade på säkra kort, lade till bättre grafik, och sådant som vi känner igen ifrån tidigare C&C spel. Men sedan fick det vara bra.
Så emot alla odds så vart C&C Generals (trots allt) en hyfens RTS titel när allt kom till kritan. Så förvänta er inget storslaget i stil med Red Alert 1 eller Tiberian Sun. Cus It ain´t gonna happen…
Plus
+ Väldigt underhållande över LAN och internet
+ Action intensivt
+ Rätt så snyggt
+ Musiken är helt okej, trots att Frank Klepacki inte stått för tonerna denna gången
+ Massförstörelsevapen är alltid trevligt
Minus
- Inga ingame videos att hurra över
- Ingen Kane, inget nod
- Relativt tråkiga uppdrag
- Fantasilösa och allmänt tråkiga enheter
Handling/story: 6.0/10
Handlingen är så pass tråkig att man inte bryr sig om den alls.
Spelkänsla: 7.2/10
Man har som allra roligast när man spelar online eller över lan emot eller med mänskliga spelare. För single player kampanjerna är utelämnar verkligen mycket att önska.
Grafik: 8.0/10
Grymt snyggt då, helt okej nu.
Ljud/Musik 7.0/10
Stämningsfull musik, inte mer. Inget som man kommer att lägga på minnet direkt.
Kontroll: 9.0/10
I stort sätt klanderfritt.
Livslängd: 7.0 /10
3 olika fraktioner, med 10 uppdrag vadera. Beroende på svårighetsgrad, så tar det givetvis olika lång tid att klara ut allt. Men även på hard så klarar man ut C&C Generals rätt snabbt.
Totalt: 44.2/60
C&C Generals är ingen jätte besvikelse så som t.ex. Red Alert 3 och C&C 4 var och är. Men samtidigt så rör det sig inte heller om en jätte bra C&C titel heller. Man känner ingen direkt större tillfredsställelse efter att man klarat ut spelet, man känner mest ”var det här allt?” .
Generals känns på något sätt som en tunn kompremiss. Att ändå vara ett C&C spel, men samtidigt att inte ändra på för mycket saker, så att inte fansen blir upprörda. Generals är inget dåligt RTS spel, men vi har alla sett och upplevt det här minst 1000 gånger tidigare.
Så räkna inte med något revolutionerande eller nyskapande, för då kommer ni bara att bli besvikna.
Splatter House 3 - Mega Drive recension
Titel: Splatterhouse 3
Utvecklare: Now Production
Format: Mega Drive
Genre: Beat Em Up
Releasedatum: 19 mars 1993
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: +10 timmar
Snitt betyg internationellt: 80% gameranknings.com
Den som gapar efter mycket som sagt var. Men ett par välplacerade nävar ska nog kunna stilla deras hunger permanent.
Jag är inte direkt en spontan människa utav mig, det mesta som jag gör i vardagen är planerat och strukturerat (utan att vara ett kontrollfreak), men rätt var det är så gör jag något helt oväntat och spontant. Denna gången rör det sig om att jag bestämde mig för att börja spela den blodiga monster beat em up titeln Splatterhouse 3 till Mega Drive.
Men varför började jag med just del III i serien? Och varför valde jag inte att spela i kronologisk ordning? Svaret på den frågan är tämligen enkel. Splatterhouse 1 finns bara till Turbografix , och del 2 har jag inte ens i min ägo.
Jag gissar på att någon helt enkelt öppnat en surströmmingsburk i hennes närhet. Stackars kvinna!
Dessutom så råkar bara Splatterhouse 3 också vara just den delen i serien som är bäst i min mening. De tidigare titlarna var/är dessutom nästan löjligt svåra, sista bossen i Splatterhouse 2 t.ex är snuskigt uber svår att besegra. Nu ska det dock nämnas att svårighetsgraden är rätt hög i del III också, men spelet går ialla fall att klara ut.
Det finns tyvärr en hel del saker att anmärka på i Splatter House 3 som inte är fullt så där jätte bra. Bland annat så är kontrollerna allmänt sega (det känns som om det blir en fördröjning när man trycker på knapparna), samt så är det riktigt, riktigt tunt med slag, sparkar och kombos, och jag fattar inte riktigt grejen med tillhyggena som man hittar?
En enda träff från en fiende är det som krävs för att man ska förlora sitt vapen. Det blir tämligen irriterande, då man knappt finner några vapen under spelets gång, och när man väl gör det så blir man av med de lika snabbt igen.
Jag har alltid misstänkt att saken (en hand, för de som inte visste eller kunde gissa det) från Familjen Adams haft mordiska tankar.
Nu när jag öst ur mig de dåliga aspekterna kring Splatterhouse 3, så kan jag gå in på de bra delarna istället. Jag gillar verkligen hela konceptet och idéen med att spela som en person (Rick) som blivit övertagen utav en mask med mörkakrafter (tänk Jason), och få spöa på en massa monster till köttslamsor. Man får liksom släppa lös sina inre aggressioner, adderar man dessutom till Slayer så blir det perfekt!
Denna gången så blir det verkligen mycket utav den varan, för hela Ricks familj har blivit kidnappad utav någon ondskefullt väsen som kallar sig för ”The Evil one” (passande namn där).
Om ett par sekunder så får vi möta Teddy björnen Fredrikssons onda sida.
Ricks fru (Jennifer) och hans son David hålls fångar i demonhuset vid namn Splatterhouse. Ricks enda chans och möjlighet att rädda sin familj är att ta på sig masken som besitter övernaturliga krafter. Det är nu det roliga börjar, själva monster slakten så att säga.
En slakt som kommer att pågå genom hela 6st nivåer, i det stora huset som gud glömde bort. Det finns dock inte någon tid att betrakta miljöerna och dess inredningar, då det är en konstant kamp mot klockan. Varje sekund som tickar förbi kan vara skillnaden mellan liv och död för din son och fru.
Bossarna och det våldsamma innehållet är dock givetvis Splatterhouse 3s starkaste kort, bossfighterna är verkligen något som man kommer att lägga på minnet. För när man väl segrat så är det rätt svårt att inte dra på smilbanden och le som djävulen själv.
Splatterhouse 3 är långt ifrån ett felfritt spel, det är inte heller det bästa beat em up spelet som finns där ute. Men det är där emot den bästa titeln i serien så här långt, och del III kan nog underhålla de flesta som gillar skräck, splatterfilmer och beat em up.
Plus
+ Blodig monsterslakt
+ Alternativa slut
+ Rätt bra grafik för att vara 1993
+ Musiken är både skrämmande och väldigt stämningsfull
Minus
- Kontrollerna är rätt så kassa
- Väldigt snålt med kombos
- Den höga svårighetsgraden kommer nog att avskräcka de flesta
Handling/story: 5.5 /10
Knappast något som är direkt relevant för Splatterhouse
Spelkänsla: 7.5/10
Del 3 innehåller helt klart några utav de roligaste partierna i hela serien. Men dessvärre så är SPH3 långt ifrån fel och klanderfritt.
Grafik: 7.5/10
Knappast det snyggaste som målats upp på en Mega Drive, men samtidigt inte det fullaste heller.
Ljud/Musik 7.5/10
Helt klart långt över godkänt, men ärligt talat så hade det ju inte varit helt fel om de slängt in lite metal i spelet.
Kontroll: 7.0/10
Segt som sirap och allmänt jäkla drygt
Livslängd: 7.0/10
Ett väldigt lågt återspelningsvärde då det knappt finns några bonusar eller annat godis att låsa upp, spelet är dessutom relativt kort.
Totalt: 42/60
Jag har spelat samtliga utav Splatter House spelen (de första i serien) och i min mening så är del III den bästa.
/Robin E
The Gaming Ground
Limp Bizkit Gold Cobra - Kort recension
Kanske inte det bästa Bizkit albumet. Men nog äger den "The Unquestionable Truth" ialla fall.
6 långa år skulle det ta innan Wes Borland, Fred Durst och Limp Bizkit gänget slog ihop sina påsar igen. Frukten utav det vart det nya albumet "Gold Cobra" (som släpptes i juni förra året). Det första nya albumet sedan "The Unquestionable Truth", och det är grymt skönt att Wes är tillbaks igen.
Då han var en stor del utav Bizkit. Jag har lyssnat igenom samtliga låtar på skivan, och jag kan säga så här mycket. Det är både det gamla Bizkit, blandat med ett nytt Bizkit. På gott och ont. Kritikerna menar på att Freds röst blivit rejält sämre på äldre dar.
The Bizkit crew ano 2011/2012. Bild lånad utav tanakamusic.com
Och tyvärr så måste jag nog hålla med på den punkten. Vad jag förstår det som så har inte Fred legat i med vare sig träning, rätt diet osv. Istället har han festat stenhårt, ätit fel m.m. det har tagit ut sin rätt på hans röst (på sina ställen låter den svag & allmänt seg). Fast å andra sidan, Fred är ju trots allt över 40bast idag.
För det andra menade kritiker på att låttexterna var/är rätt mediokra. Somliga låtar stämmer det rätt bra in på, sure. Men i stort så svänger låtarna, och texterna är rätt allright. Men när allt kommer till kritan, så är ändå Gold Cobra ett givet val för alla Limp Bizkit fans där ute (samt för de som gillar rap-metal).
Då majoriteten utav de 13 låtarna på Gold Cobra rockar riktigt hårt.
Jag ger Gold Cobra betyget 7/10
Gold Cobra låtlista:
1. Introbra
2. Bring It Back
3. Gold Cobra
4. Shark Attack
5. Get A Life
6. Shotgun
7. Douche Bag
8. Walking Away
9. Loser
10. Autotunage
11. 90.2.10
12. Why Try
13. Killer In You
/Robin E
The Gaming Ground
Logitech rumbelpad II - Prisvärd och riktigt nice
LRII passade mig riktigt bra i smaken då jag alltid gillat Sonys PS2 kontroller.
Jag har nu använt mig utav Logitechs Rumbelpad 2 handkontroll i ungefär 2månader nu. Så det känns som om det är dags för en liten recension utav den. Först ska jag dock nämna att det var rena djungeln där ute (Welcome to the jungle baby! bokstavligen) för mig att finna en kontroller som jag ville ha.
Då nästan 80% utav alla handkontrollerna på marknaden trådlösa sådana till att börja med. Och jag hatar att krångla med batterier som ska laddas osv. För det andra så är det ju rätt viktigt att kontrollerna passar bra i mina händer. Så när jag väl fick syn på LR2, så slogs jag direkt utav likheten med Sonys PS2 handkontrollers.
Så det klickade för mig på en gång, för PS2 doserna är verkligen grymt sköna att ha i sina händer. De är inte för små, eller för stora. De är lagom, och perfekta för mina händer. LR2s pris var ännu en övertygande faktor.
Logitechs Rumbelpad 2 är som gjord för sport och racing spel. Bild lånad utav guardian.co.uk.
Jag betalade endast 300kr med frakten inräknat för min LR2. När väl min LR2 anlände, så började jag direkt med att testa den i diverse olika spel (installationen var/är btw busenkel, och allt gick smärtfritt).Ett urval utav dess var bla Streets Of Rage Remake, Oddworld Abe's Oddysee, Ultimate Mortal Kombat 3 och Cannon Fodder.
Allt funkade helt perfekt!
Jag diggar även det att samtliga knappar (ink styrkorset) på LR2 INTE är utav den gummi äckliga sorten. Ni vet, när knapparna känns som om de vore gjorda utav gele när man trycker på de? Det finns liksom inget värre imo. Den typen utav knappar tenderar dessutom att gå väldigt lätt sönder (de frasar sönder efter en tids användning, och går oftast inte att byta ut heller).
Any how. I min mening så är LR2 en sjukt bra och prisvärd handkontroll till PC, och då är jag ändå rätt bortskämd och kräsen vad det gäller kontrollers. Så överväger ni att göra ett handkontrolls köp inom kort, så tycker jag helt klart att ni ska checka in LR2 närmare!
Plus
+ Priset
+ Sitter bra i händerna
+ Analoga spakar
+ Inget krångel med drivrutiner (vare sig i Win 7 eller XP, inte för mig ialla fall)
+ Rumbelpack funktion
Minus
- Sladden hade gärna kunnat få vara ”lite” längre
- Styrkorset kan nog uppfattas som lite styvt utav en del
- En del Win 7 användare påstår att de har problem med drivrutierna
Total betyg: 8.5/10
Ett solklart köp för den som vill ha mycket valuta och spelglädje för pengarna.
OBS! Det är INTE jag som gjort den här videon
/Robin E
The Gaming Ground
