Splatter House 3 - Mega Drive recension

Titel: Splatterhouse 3
Utvecklare: Now Production
Format: Mega Drive
Genre: Beat Em Up
Releasedatum: 19 mars 1993
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: +10 timmar
Snitt betyg internationellt: 80% gameranknings.com

Den som gapar efter mycket som sagt var. Men ett par välplacerade nävar ska nog kunna stilla deras hunger permanent.

Jag är inte direkt en spontan människa utav mig, det mesta som jag gör i vardagen är planerat och strukturerat (utan att vara ett kontrollfreak), men rätt var det är så gör jag något helt oväntat och spontant. Denna gången rör det sig om att jag bestämde mig för att börja spela den blodiga monster beat em up titeln Splatterhouse 3 till Mega Drive.

Men varför började jag med just del III i serien? Och varför valde jag inte att spela i kronologisk ordning? Svaret på den frågan är tämligen enkel. Splatterhouse 1 finns bara till Turbografix , och del 2 har jag inte ens i min ägo.

Jag gissar på att någon helt enkelt öppnat en surströmmingsburk i hennes närhet. Stackars kvinna!

Dessutom så råkar bara Splatterhouse 3 också vara just den delen i serien som är bäst i min mening. De tidigare titlarna var/är dessutom nästan löjligt svåra, sista bossen i Splatterhouse 2 t.ex är snuskigt uber svår att besegra. Nu ska det dock nämnas att svårighetsgraden är rätt hög i del III också, men spelet går ialla fall att klara ut.

Det finns tyvärr en hel del saker att anmärka på i Splatter House 3 som inte är fullt så där jätte bra. Bland annat så är kontrollerna allmänt sega (det känns som om det blir en fördröjning när man trycker på knapparna), samt så är det riktigt, riktigt tunt med slag, sparkar och kombos, och jag fattar inte riktigt grejen med tillhyggena som man hittar?

En enda träff från en fiende är det som krävs för att man ska förlora sitt vapen. Det blir tämligen irriterande, då man knappt finner några vapen under spelets gång, och när man väl gör det så blir man av med de lika snabbt igen.

Jag har alltid misstänkt att saken (en hand, för de som inte visste eller kunde gissa det) från Familjen Adams haft mordiska tankar.

Nu när jag öst ur mig de dåliga aspekterna kring Splatterhouse 3, så kan jag gå in på de bra delarna istället. Jag gillar verkligen hela konceptet och idéen med att spela som en person (Rick) som blivit övertagen utav en mask med mörkakrafter (tänk Jason), och få spöa på en massa monster till köttslamsor. Man får liksom släppa lös sina inre aggressioner, adderar man dessutom till Slayer så blir det perfekt!

Denna gången så blir det verkligen mycket utav den varan, för hela Ricks familj har blivit kidnappad utav någon ondskefullt väsen som kallar sig för ”The Evil one” (passande namn där).

Om ett par sekunder så får vi möta Teddy björnen Fredrikssons onda sida.

Ricks fru (Jennifer) och hans son David hålls fångar i demonhuset vid namn Splatterhouse. Ricks enda chans och möjlighet att rädda sin familj är att ta på sig masken som besitter övernaturliga krafter. Det är nu det roliga börjar, själva monster slakten så att säga.

En slakt som kommer att pågå genom hela 6st nivåer, i det stora huset som gud glömde bort. Det finns dock inte någon tid att betrakta miljöerna och dess inredningar, då det är en konstant kamp mot klockan. Varje sekund som tickar förbi kan vara skillnaden mellan liv och död för din son och fru.

Bossarna och det våldsamma innehållet är dock givetvis Splatterhouse 3s starkaste kort, bossfighterna är verkligen något som man kommer att lägga på minnet. För när man väl segrat så är det rätt svårt att inte dra på smilbanden och le som djävulen själv.

Splatterhouse 3 är långt ifrån ett felfritt spel, det är inte heller det bästa beat em up spelet som finns där ute. Men det är där emot den bästa titeln i serien så här långt, och del III kan nog underhålla de flesta som gillar skräck, splatterfilmer och beat em up.

Plus
+ Blodig monsterslakt
+ Alternativa slut
+ Rätt bra grafik för att vara 1993
+ Musiken är både skrämmande och väldigt stämningsfull

Minus
- Kontrollerna är rätt så kassa
- Väldigt snålt med kombos
- Den höga svårighetsgraden kommer nog att avskräcka de flesta

Handling/story: 5.5 /10
Knappast något som är direkt relevant för Splatterhouse

Spelkänsla: 7.5/10
Del 3 innehåller helt klart några utav de roligaste partierna i hela serien. Men dessvärre så är SPH3 långt ifrån fel och klanderfritt.

Grafik: 7.5/10
Knappast det snyggaste som målats upp på en Mega Drive, men samtidigt inte det fullaste heller.

Ljud/Musik 7.5/10
Helt klart långt över godkänt, men ärligt talat så hade det ju inte varit helt fel om de slängt in lite metal i spelet.

Kontroll: 7.0/10
Segt som sirap och allmänt jäkla drygt

Livslängd: 7.0/10
Ett väldigt lågt återspelningsvärde då det knappt finns några bonusar eller annat godis att låsa upp, spelet är dessutom relativt kort.

Totalt: 42/60
Jag har spelat samtliga utav Splatter House spelen (de första i serien) och i min mening så är del III den bästa.