Tekken 3 - Entusiasm, blod, smärta & kärlek

Enligt många 90talets allra bästa fighting spel i ALLA kategorier. Och fortfarande en utav mina favorit titlar i serien.

Tänkte dela med mig utav ännu en sann historia till er. Denna gången så berör det Namcos fighting titel Tekken 3 (PS1) från 1998. Det blir lite bakgrundshistoria först dock. Jag fastnade för Tekken redan vid första titlen (som i övrigt var mitt allra första PS1 spel ihop med Rayman), men spelet var som sagt var väldigt segt.

Tvåan var bättre, men del III var perfektion. Namco hade lyckats med konststycket att pressa ur precis all must och styrka ur PS1ans hårdvara och format ett näst in till perfekt fighting spel med den kraften. Precis allt var bättre i Tekken 3 än hos de två tidigare Tekken titlarna.

Grafiken, kontrollerna, animationerna, snabbheten, ja rubbet. För att inte tala om de grymt snygga videosekvenserna. Min morbror skämtade om det där faktiskt, att spelen i framtiden skulle se ut så där ingame hela tiden, precis som i videosekvenserna i Tekken 3. Han anade nog inte hur pass rätt han skulle ha över 13år senare efter Tekken 3s release.


Hwoarang var utan tvekan den mäktigaste karaktären utav alla i Tekken 3. Karaktärs balanseringen var väl det enda som inte var perfekt i Tekken 3. Därav att ALLA spelade som Hwoarang privat och i de större turneringarna.

Men för att återgå till själva historien som handlar om mig. Jag hade spelat Tekken 3 demot via Playstation Magasinet och jag var helt begasitradiad utav det som jag upplevde på min morbrors tve. Till föga visste jag att min morbror skulle köpa full versionen utav Tekken 3 en kort tid efter att jag spelat demot.

Han ringde mig en dag och sa att han hade Tekken 3 rullandes på sin tvruta. Jag kastade på mig mina kläder och rusade ner till min cykel. Sedan trampade jag på ungefär som om jag ställt upp i Tour De france. Dessvärre så hade lökarna som hade hand om cyckelvägarna inte tagit reda på allt grus som blivit kvar liggandes efter vintern (det här var på tidig vår någon gång om jag inte minns helt fel).

Det ledde till att grus skulle bli något som jag skulle evigt förknippa med extrem smärta efter den dagen (jag har till och med ärren kvar på baksidan utav mina händer).


Nina Williams, den snyggaste Tekken bruden imo. Men så är jag svag för blondiner också.

Jag cycklade i full fart ner för cyckelvägen och jag noterade inte att det låg ett tjockt jäkla lager utav grus ett par meter framför mig (det var typ ett stenkast ifrån Ica Västerhallen). Det vart en volt i värsta Road Rash anda och en våldsam kraschlandning mitt på asfalten. Jag skrapade upp bägge händerna riktigt jäkla illa och mina knän lika så.

Det som nästan gjorde mig mest pissed off var att det gick ett gäng framför mig som inte brydde sig ett jävla skit om att höra hur det gick för mig. Men jag reste mig upp och kollade till cyckeln, den hade dessvärre fått sig en hel del smällar den också.


Jin Kazama är en utav mina favorit karaktärer ihop med Marshall Law.

Det var inget som jag hade tid med att fixa på plats, så det fick vänta. Med två blödande händer så trampade jag vidare till min morbror så gott jag kunde och efter mycket och men så var jag framme. Min mormor undrade givetvis varför jag jämrade mig så illa när jag kom in i huset, jag förklarade läget och gick in i badrummet.

Jag tog fram en pincett och började plocka ur allt jäkla grus ur baksidan utav mina bägge händer. Sedan tog jag fram en flaska sårsprit och började hälla över mina händer, det brände till så innåt helvete. Som om någon tänt eld på mina händer med napalm.

Smärtan som jag kände kan jag knappt beskriva med ord, men jag bet ihop och började linda mina händer med bandage. Därefter så plåstrade jag om mina knän och tog en smärtstillande tablett. Därefter så strupplade jag vidare till min morbrorsrum, han undrade givetvis varför jag tagit en sådan pass lång tid på mig att komma fram.


Spelet som startade Tekken vågen. Tekken, Virtua Fighter och Street Fighter är kungarna över fighting genren i min mening.

Jag svarade väl typ något i stil med "Jag vart lite väl lyrisk över Tekken 3 nyheten. Det lede till att jag vurpade lite med cyckeln..." , han tyckte så pass synd om mig att han nästan lät mig spela hela tiden. Det gjorde ont som fan i mina händer, men jag hade så satans jäkla roligt att jag inte brydde mig så nämnvärt mycket om det.

Jag kommer dock aldrig att förknippa den där dagen med cyckel olyckan och smärtan, nej, jag kommer alltid att minnas den där dagen som den dagen då jag upptäckte vad fighting perfektion innebär och handlar om, samt så hade jag väldigt, väldigt jäkla kul med Tekken 3.

Om det här inte är sann hardcore Gamer kärlek så vet jag då inte vad som är det.



/Robin
Gaming Ground Sverige