Half-Life - Operation rädda vetenskapsmännen!

Det som först verkade vara som vilken vanlig arbetsdag som helst. Utvecklades till något betydligt våldsammare och farligt.

Jag har en liten bekännelse att göra. Jag har mer eller mindre alltid haft ett näst in till tvångsmässigt beteende att rädda så många människor i ett spel som jag bara kan (och undvika onödiga förluster hos mannarna osv). Redan när jag spelade Valves Half-Life för första gången och upptäckte att vetenskapsmän och vakter faktist gick att rädda (inte alla, men de flesta).

Så kämpade jag som ett as att hålla dom vid liv och ta de till en säker plats, långt ifrån faror i form av aliens, militärer och gunturrents. Det gjorde typ spelet ett par snäpp svårare, och jag vet/visste att karaktärerna egentligen bara var ettor och nollor (binärkod), att dom inte var verkliga.

Men lik som tusan så var jag bara tvungen att rädda de ialla fall. Vet inte riktigt när det här betendet startade hos mig. Men jag gissar att det var någonstans mellan Sega Master Systems Choplifter, X-Com 1 och första C and C för pc.

Jag får dåligt samvete t.ex om mina trupper far illa i något valfritt RTS spel och kan inte leva med det faktumet att någon NPC gubbe dött i något spel (som man faktist kan rädda/hålla vid liv). Kanske bara är jag som är löjlig, men jag är lite av samma vara på riktigt.

Kan jag undvika och förhindra att något negativt ska inträffa så gör jag det och kan jag hjälpa en vän, familjemedlem, kollega eller medmänniska. Så gör jag det. Sedan är det väl lite det att jag alltid lekt med tanken att få vara hjälte för en dag antar jag.

Tur att man får leva ut dom drömmarna i spelens underbara värld ialla fall!