Half-Life 1 - Om SJ fått bestämma

Bara ett utav de allra bästa FPS spelen som någonsin gjorts. Half-Life revolutionerade FPS genren när den släpptes 1998.

Jag tänkte bara berätta en liten bakgrunds historia innan jag spolar fram bandet och kommer till själva poängen med det här inläget. Det var sommar och året var 1998. Jag hade just fått hem det nyaste exet utav PC Gamer, på framsidan utav tidningen så kunde man skymta Valves Half-Life.

Ett spel som jag då bara hört lite grann om i min bekantskapskrets. Men jag bläddrade i vilket fall som helst ivrigt fram till recensionen utav HL1, jag lusläste precis ALLT om spelet. Om jag inte minns helt fel så fick HL1 96% i betyg utav PCG.

Om tågen i HL1 varit baserad på SJs skit tåg så hade man som spelare ALDRIG någonsin ens orkat att tugga igenom spelets intro, för det hade nämligen tagit timmar för en att komma fram till slutdestinationen...

Jag ville givetvis införskaffa HL1 omgående, vilket jag också gjorde. Bara någon vecka efter PCGs recension, resten är som man säger historia. Så om jag återgår till nutid och den något defusa huvudrubriken. "Vad tusan har Half-Life med SJ att göra?" tänker nog säkert en stor del utav våra läsare just nu.

Nåväl, låt mig förklara. Jag kom nämligen att tänka på en rätt lustig grej igårkväll, har ni spelat Half-Life 1 förut så är ni mer än medvetna om att det är en rätt så lång introsekvens i början utav spelet, som involverar en tågresa.

Låt oss låstas att Gabe Newell och hans Valve fått för sig att göra en specialanpassad svensk version utav Half-Life, där samtliga tåg i spelet bestått utav SJs tåg. Hade sådant varit fallet, så hade ju hela HL1 gameplay bestått utav den eviga tågresan, samt konstanta signalfel var och varannan meter.

Kort sagt så hade det ju verkligen blivit en fps shooter på räls, fast utav den värsta sorten. Nämligen den som inte rör sig ur fläcken...