Utvecklare: Sega
Format: Mega Drive
Genre: Beat-em-up
Releasedatum: Augusti 1990
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: 5timmar
Snittbetyg (Gamerankings.com): 54.20%






Innan jag börjar recensionen så vill jag säga följande ord. Då jag tycker att det är nödvändigt pga det som hänt.

Den 25juni I år (2009) var en sorlig dag för alla som tyckte MJ (Michael Jackson Aka The King Of Pop) var den coolaste snubben på planeten (en barndoms idol för min del) . En av vår tids största artister och underhållare/musiker. Kanske den största stjärnan den här planeten skådat. Nu är han borta. Det är både sorgligt, tragiskt och på samma gång en lättnad.

Han måste ha lidit något enormt dom senaste åren (Media och alla som tracka honom, det måste ha varit knäckande). Allt som plågat honom. Synd att han inte fick genomföra sin sista turné. Men han kommer aldrig någonsin att bli bortglömd. Vad kan vara mer passande än hans nickname ”moonwalker” han är en stjärna på himlen. Nu kan han Moonwalka både över stjärnor, månen och himla kropparna. Vila i frid MJ.


Alla som tycker MJ rockar höjer armen nu.

Nu till själva spelet. I samband med långfilmen ”Moonwalker” så fick Sega i uppdrag att göra ett spel utav filmen (finns även som arkad version. Det är dock ett helt annat spel än Mega Drive versionen). Det gick så där för Sega (Game Informer listade Moonwalker som nr 8 på deras top 10 värsta licens spel någonsin år 2007. Fast å andra sidan så tyckte Gamespot att Moonwalker platsade in på deras ”Hall of greatest Games of all time”. Smaken är som baken).


Ett barn hittat. Plenty more to go.

Man kommer in på ett värdshus och låten Smooth Criminal går igång. Det är så spelet börjar. Uppdraget? Rädda alla barnen och kicka rumpa på alla bad guy´s. Beroende på vilken svårighetsgrad man kör på så blir det en ganska stor skillnad i utmaning (Fienderna tar mer skada bland annat). Tar man för mycket stryk så förlorar man sina magiska attacker (man slår, sparkar stjärnstoft av nåt slag).

Spelet blir genast betydligt svårare eftersom fienderna då tål mer då dina attacker är svagare. Barnen som man ska rädda är utsprida över hela banan. Gömda bakom dörrar och fönster (buskar, gravstenar och annat på andra banor).


Det där dans movet är såååå coolt.

Dom slag och sparker som MJ använder sig utav är alla dans trademark grejer vi sett I hans musikvideos. Hans höga spark t ex. Det är även möjligt att utföra en special attack där MJ snurrar runt. Och håller man in knappen tillräckligt länge så kan MJ börja dansa och alla fiender i närheten börjar också dansa (med undantag för Mr Big´s privata arme som är immuna mot det. Dom som har hjälm och laser vapen). Och så fort som musiken är slutar. Så slutar även deras liv (snacka om dance of death). Dessvärre förlorar MJ hälsa varje gång man utför den typen av attack. Så man bör använda den med sunt förnuft. Det är även möjligt att kunna kasta iväg sin hatt. Allt den träffar exploderar.


Ännu en helt vanlig dag på krogen. Salta nötter någon? Nähe inte det nej.

Banorna är 5 till antalet och varje bana har flera kapitel (och i slutet av varje bana väntar en boss eller flera för den delen). Fienderna är allt ifrån gangsters, hundar, zombies, spindlar till Mr big´s egna soldater. Dom värsta är dock Zombies, då dom hoppar som värsta grodor.

Banorna i sig är ganska annorlunda från varandra. Ena stunden är man på ett värdshus för att i nästa vara ute på gatorna och spöa på gängmedlemar.


The king Of Pop in action.

Det som gör Moonwalker originellt är just dansen och musiken (Smooth Criminal, Beat It, Bad, Another Part Of Me mfl). Man kommer att få se flera olika sorters danser (som alla är välkända från diverse videos och live spelningar) i spelet. Dessvärre är det inte mycket som håller upp Moonwalker ovanför ytan ut över just dom två.


Battle suite engaged. Robomecha MJ attack!

Det finns dock några element som gör att spelet sticker ut. Även om det bara är en pytte liten bit av spelet. Man får bland annat chansen att leka transformers i spelet. MJ kan förvandlas till en robot om han fångar en fallande stjärna (på slutet blir man dock robot automatiskt). Då får man nöjet att kunna flyga runt och skjutalaser strålar på allt som rör sig.


Mr big har mött sin överman. Nämligen mig muhahaha.

Element nr 2 är simulator biten a la Privateer (som syns ovanför). Det nöjet varar dock inte länge. För att vara exakt. Så är det slutminuterna av spelet. En cool feature ialla fall. En annan sak som man höjde ögonbrynen lite över. Är att när man väl hittat alla barnen så hoppar MJ´s chimpans ”Bubbles” upp på äns axlar. Så pekar han åt det hållet man ska gå för att få träffa på banans slutboss.


Vad putte nuttigt Mr Big. Men det är FEL!!!

Så efter att ha dansat mig igenom hela spelet, räddat alla barnen, sprängt Mr Big i luften och gjort en och annan Jacksson posé irl. Så är min slutdom den här. Moonwalker är ett spel för fansen. Är du inte ett fan. Så är inte Moonwalker nåt för dig.

Men för fansen så är det en chans att spela som sin stora idol. Vilket är mer än motivering för att spela det i deras fall.

Plus
+ Michael Jackson
+ Musiken (även om den råkar vara i midi format)
+ Dans showerna
+ MJ kan bli en robot som skjuter laser

Minus
- Inte världens finaste grafik precis (amiga aktig)
- Ganska noll omspelningsvärde
- Kort speltid
- Repretivt

Handling/story: 6.1 /10
Rädda alla barnen. Ge Mr Big stryk. End of story boy´s and girl´s.

Spelkänsla: 6.2/10
Vore det inte för musiken, MJ och för chansen att faktist få spela som han. Så skulle spel känslan vara nästan lika med noll.

Grafik: 7.1/10
Rätt varierande bakgrunder och miljöer. Men dom flesta är tråkiga och ser inte särskilt levande ut.

Ljud/Musik: 7/10
Inte många låtar i spelet. Och dom låter betydligt sämre än originallåtarna. Ljudeffekterna får knappt godkänt.

Kontroll: 7.4/10
En slagknapp, en special attack knapp, hoppa knapp sen vänster,höger, upp och ner. Förväntar inga mirakel på den fronten.

Livslängd: 6.1/10
Ett spel man kör om mer än en gång? Knappast. Om man inte är ett hardcore fan med på tok för lite val möjligheter till bättre spel.

Totalt: 40.1/60
Gillar man inte MJ och hans musik. Då finns det inget alls att hämta ur Moonwalker. Men för mig som haft MJ som en stor idol enda sen tidigt 90tal. Så var det ialla fall en fin flashback över tiden då han var som bäst.

/Robin
The Gaming Ground

---

En liten bonus notering. Bara en vecka efter Mj´s död. Så gick David Perry (ja, den Perry. Earth Worm Jim, MDK´s skapare och ursprungs skaparen utav Shiny Entertainment) ut med att han jobbat med MJ på ett musik spel till konsol. Törs man hoppas på ett nytt MJ spel i framtiden trots hans död?.

Utvecklare: Turtle Rock Studios
Format: PC
Genre: FPS/survival horror co-op
Releasedatum: November 2008
Svårighetsgrad: Advanced
Spenderad tid: 400 timmar +
Snittbetyg (Gamerankings.com): 88.90%





Gänget och jag. Redo för fight.

Jag har kört Left 4 Dead rätt flitigt från december 2008 fram till idag. Spelet dök upp från ingenstans förra året och för dom flesta var det en glad överraskning. Även om många säkerligen väntat på HL 2 - EP 3. Men ärligt talat så vart ialla fall jag glad för att Valve gjorde ett sidospår och bjöd på nåt helt annat (Jag gillar HL 2 don´t get me wrong. Men variation förnöjer).

Zombies (eller infekterade då. Som Valve själva envist kallar dom små liven) är nåt som dom flesta förknippar med skräckfilmer och spel som Resident Evil. Dock tänker dom flesta på Zombies som sega köttstycken som går med händerna rättfram, vaggar framåt sakta men säkert.

Sådant är inte fallet i L4D. Här formligen springer dom infekterade efter en som om dom hade eld i baken. Left 4 Dead är ett FPS/Survival/horror/co-op spel. Där fokus ligger på samarbete och intensiva spelomgångar.

Det är går inte att låta bli att tänka på filmen “28 dagar senare” när man spelar (Tydligen en stor inspirationskälla för Valve). För dom infekterade är verkligen som i filmen ”28 dagar senare”. Totalt jäkla tokiga, ilskna och snabba som satan.

L4D utspelar sig i Amerika (där en dödlig epedmi brutit ut) på flera olika platser och man har fyra karaktärer att välja mellan som ska ta sig igenom horder av infekterade. Francis – En tuff MC snubbe, Zoey – En helt vanlig college student, Louis – En IT nisse och Bill – En FD ”Green beret” en stenhård Vietnam-veteran.

Dom käraktärerna kallas i kort för ”överlevarna” i spelet. Och målet är rätt simpelt. Överlev, döda alla infekterade som står mellan dig och din biljett ifrån helvetet.


Zombie terror downtown. Men herr hagel ska fixa biffen.

L4D bygger på Valves Source-motor och fysikmotorn Havok. Det gör att man får se en hel del roliga fysiska grejer i spelet. T ex om man skjuter en infekterad som står uppe på ett tak som kommer den infekterade att ramla ner på ett realistiskt sätt. Jag själv körde på max inställningarna på L4D och då ser det riktigt nice ut. Fienderna, miljöerna, vapen och effekterna är väldigt välgjorda. Dom små sakerna som att det går att skjuta genom träd och plankor skänker realism till spelet.

Fienderna är ett kapitel i sig självt i L4D. Spelets riktiga stjärnor i min mening.


Snacka om trängt läge!

Tanken är något utav det värsta man kan möta i spelet. Ett riktigt monster på steroider. Inte nog med att han kan krossa dig med sina melon händer. Han kan kasta stora cementblock på dig också. Tro inte att du är säker från tanken bara för att du gömmer dig högt upp eller bakom dörrar (Inte ens i saferoom är du säker. Han bankar in dörren ialla fall). För det är du inte. Han krossar dörrar och kan hoppa/klättra efter dig. Enda sättet att fimpa en Tank är genom lagsamarbete och taktik.


It´s a witch! Burn her burn her!

Witcher är ingen vidare trevlig varelse heller. Hon kommer att strimla dig i små bitar om du stör henne. Hon hatar höga ljud och ljus från ficklampor. Det går inte att ta fel på hennes snörvlande i mörkret. Så ha lampan släckt och gå runt henne om du inte vill få det hett om öronen. Det mest effektiva sättet att fimpa henne är med eld och upprepade skott salvor i huvudet.

Boomer är en mega fet, infekterad, arg sak som gillar att spy galla på dig och dina kompisar. Vilket i sin tur försämrar din (eller dina kompisars) syn tillfälligt. Det värsta är dock att gallan drar till sig infekterade som flugor till honung. Man bör heller ej döda en boomer på nära håll. För då blir det samma effekt som om han spyr på en. Skjuta ihjäl på distans är det som gäller. Inte svår att vare sig missa eller höra. Gurglar som tusan och för oljud.

Huntern är både snabb och kan hoppa långt (Känns igen på sin munkluva). Dess attack är att den hoppar på offret och trycker ner den till marken och slår ihjäl personen (man kommer att dö om ingen skjuter bort eländet från en). Huntern morrar och fräser som en pestsmittad hund. Vilket är en ganska bra beskrivning då den gillar att krypa runt på alla fyra. Ett par välriktade hagelskottssalvor eller en molotov funkar perfa som mot medicin mot morrhoppan.


Martin Timell gone wild i Äntligen hemma.

Nu kommer den fienden som ialla fall jag hatar mest. Nämligen Smokern. Den använder sig utav sin långa tunga för att fånga in dom överlevande och strypa dom. Man är helt hjälplös så länge som Smokern har en fast i sitt tunggrepp. Och det är ju inte bara smokern som är problemet. Föreställ dig att du släpas genom ett hav av infekterade. Dom kommer att banka skiten ur dig. Och du är ganska körd om ingen finns i närheten och kan hjälpa dig. Har man en kompis i närheten och smokern är själv. Då är det inget problem. I annat fall så blir det inte roligt för dig.

Bör tas ut på distans med t ex sniper geväret. En smoker känns igen på sitt hostande och dom gröna sporerna som cirkulerar kring honom.

Dom vanligaste fienderna du kommer att stöta på i spelet är dom infekterade zombie liknande varelserna (som kubbar som Thomas Brolin när dom får syn på dig). Dom är inget större problem så länge som dom inte kommer i stora antal.


Heeere's Zombie man!

En cool effekt är att man kan bli nerslagen till marken av fiender om man tagit för mycket stryk. Så kan man skjuta med sin pistol (eller pistoler) från liggande position. Enda sättet att komma upp igen är om en kamrat hjälper en upp. Eller att man kan slå till/knuffa bort dom infekterade med sina vapen (går även att döda dom med att slå ihjäl dom med sitt vapen). Ha i åtanke på att undvika ”Friendly fire”, döda infekterade och INTE dina kompisar (dagens tips kids).

Ännu en grym sak är att man kan ta upp bensin dunkar, gasol tuber och placera ut dom smart (eller bara kasta dom rätt in i havet av infekterade och skjuta på dunken/gasol tubben och se ett hav av kött slamsor och brinnande lik fara åt alla håll och kanter) och använda dom mot dom infekterade.


Värt att lägga på minnet. Bäst att notera ner.

Det finns fyra spelbara kampanjer i L4D. No Mercy – Man börjar uppe på ett tak i ett riktigt nerkört hyreshus. Enda informationen man får kommer ifrån en helikopter att man ska ta sig till Mercy Hospital. Death Toll - I den här kampanjen är man ute i skogen. Låter väl trevligt? Det hade det varit om det inte vore för att hela skogen är full av infekterade. Man ska ta sig enda fram till ett båthus och invänta att en fiskebåt ska komma och rädda en.

Death by air – Titeln säger väl allt igentligen. Ta dig till ett flygplan och flyg ifrån flygplatsen snabbt som tusan. Blood Harvest (den mest överjävliga kampanjen) – Infekterade + skördesfält + öde farm = Sant. Och givetvis så ska du underhålla dig med att plöja både genom fält och infekterade. För att sen (förhoppningsvis) bli räddade av US army i form av en APC.


Det fanns ingen råge på hans lingonsylts gotteri. Fy på dig!

Finns även fyra olika spellägen att välja mellan. Kampanj, Versus, Survival och Singel Player. Om jag ska summera upp allt som allt. Så är L4D först och främst en LAN/internet upplevelse. Ett spel som man ska köra ihop med kompisar. Det finns inte mycket att hämta ur spelet i singel player läget. Vill man slakta mycket, få action kickar och känna på hur det är att överleva våg efter våg av infekterade. Då är L4D spelet för dig.

Plus
+ Zombie slakt
+ Tung action och slafs party
+ Varierande spelomgångar
+ Hur kul som helst i LAN eller över nätet
+ Flera olika spel lägen att välja mellan

Minus
- På tok för lite vapen att välja mellan
- Få bannor
- Mer karaktärer hade inte varit fel
- Ganska korkad A.I till och från

Handling/story: 7.2/10
Finns inte mycket till handling/story att tala om. Ett kort intro i början som talar om läget sen ingame mellan sekvenser till varje kampanj.

Spelkänsla: 9.0/10
Det är en mäktig och skrämmande känsla att vara ensam kvar i sin grupp som enda levande och möta en hel våg av infekterade. Eller att möta en tank öga mot öga. För att inte tala om den stämningen som råder genom varje bana. Great stuff.

Grafik: 9.2/10
Att Gamers blivit riktigt bortskämda på grafik fronten dom senaste åren är ren fakta. Men med L4D så lär ingen bli besviken på den punkten. Alla detaljer från blod splatt på väggar och golv till eldhav illustreras väldigt snyggt på din skärm.

Ljud/Musik: 7.9/10
Tycker det var riktigt tunt på musik fronten i L4D. Turtle rock/Valve hade kunna göra ett mycket bättre jobb helt klart. HL2 hade fullt med bra musik och ljudeffekter. Ljudeffekterna och dialogerna är bra i L4D dock.

Kontroll: 8.8/10
Vet inte om det bara är jag. Men jag tycker kontrollerna är lite ryckiga ibland (har en MX G5 mus). Tycker det känns lite som att köra ett FPS spel på konsol ibland. Svårt att sikta och kontrollen är inte precis/exakt.

Livslängd: 9.2/10
Som singel player spel och upplevelse är spelet värt max 45/60. Men kör man det i LAN eller över nätet. Så räcker spelet länge. Och det har börjat komma både nya banor och fan gjorda tillägga till spelet. Left 4 dead comunityn växer hela tiden och det gör att L4D också växer. Enda som är synd är att det är så få vapen man kan använda sig av , karaktärer att välja mellan och begränsat utbud av banor.

Totalt: 51,3/60
L4D har givit mig många grymma spelminnen. Man har alltid nåt nytt att prata om med sina polare efter en spel omgång. Och på forum finns det fullt med andra gamers ingame berättelser. En som jag helt klart kommer ihåg. Är när jag bara hade 1 i liv och kubbade desperat mot APC bilen på sista banan i Blood harvrest kampanjen (klarade mig bokstavligen på hårstrået). L4D bjuder på spelglädje och underhållning i världsklass. Men L4D är som sagt var ett spel som gör sig bäst i gott sällskap. Annars blir det lite som att äta en hamburgare utan kött. Skaffa L4D och få en trevlig action upplevelse.

---

Checka även in “L4D Survival pack” om ni inte redan gjort det. Och ja, som alla veta så är L4D 2 under utveckling och beräknas komma ut den 20 nov i år. Har varit ett väldigt liv över det spelet på nätet. En namninsamling emot spelet har dragits igång också. Jag hoppas själv att L4D 2 blir en rejäl finputsning utav ettan. Blir bara spelet bra så struntar jag faktist i resten som alla andra whinar över.

http://www.l4d.com/
http://forums.steampowered.com/forums/showthread.php?t=885287

/Robin
The Gaming Ground

Chuck Norris say´s lol

Många känner nog igen den här snubben från Ventrilo harassment wow filmen. Nu har det kommit en mario remix låt på hans minst sagt komiska utspel när han spelade wow.

http://ahhhohhh.ytmnd.com/

"aww dude 4 strength 4 stam leather belt? level 18 aahhh ohhhh" epic

/Robin
The Gaming Ground

Utvecklare: Lucasarts
Format: Snes
Genre: Survival horror/action
Releasedatum: 1994
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 9 timmar
Snittbetyg (Gamerankings.com): 87.50%



Tänkte börja med en rolig liten historia innan jag drar igång biten om själva spelet. Tillbaks på den tiden då jag var en liten pojke och ägnade största delen utav min tid åt att spela fotboll och hålla utkik efter nästa grymma lir. Tillbaks till mitten av 90-talet nån gång så fastnade jag för Zombies Ate My Neighbors efter att jag och några kompisar hyrt det. Jag bestämde mig för att köpa spelet till min Mega Drive (Dock recenserar jag snes versionen då jag anser att den är bättre. Hade ingen snes på den tiden). Och bara det i sig var en intressant historia. Jag slet som ett djur för att få ihop pengar till spelet. Och det fanns endast ETT enda ex kvar i hela staden typ (Den lilla byhålan Enköping) hos en lokal spelbutik som var beläget inne i ett stort varuhus centralt i staden.

Jag ville ha spelet så himla mycket att jag till och med gömde spelet bakom en massa andra spel så ingen skulle köpa det sista exet som var kvar. Sen stod jag utanför varuhuset och väntade en timme innan öppningsdags. Och så fort som grinden till varuhuset börjades rulla upp så kröp jag in under dörren och kubbade uppför rulltrapporna och in till butiken där jag gömt spelet. Lyckan var total. Och nu ska jag berätta om spelet som jag så mycket ville sätta mina klor i.


Alla banor avslutas med att man går igenom en exit dörr, som uppenbarar sig när man räddat alla offer (eller om dom dött).

Zombies Ate My Neighbors är troligen ett av dom mest orginella, kreativa och unika spelen jag någonsin kört, ett spel som både är ett survial horror, action och äventyrsspel. Spelets två hjältar (som bägge är valbara karaktärer) Zeke och Julie. Är två vanliga tonåringar som hamnat rejält i smeten.

Hela deras liv har vänts upp och ner av zombies, varulvar, köttätande växter och gud vet vad mer. Och dom måste rädda alla med människor i närområdet. Och det skyr inga medel för att göra det heller. Man tar vad som kommer till hands. Vattenpistoler fyllda med heligt vatten, bazokas , heliga kors, silver bestick mot varulvar och röda drycker som gör en till ett monster.

Det är ingen direkt introduktion eller story att prata om i Zombies. Utan man kommer igång ganska omgående med valet av karaktär. Sen startar spelets första bana. Man ska rädda så många människor och djur man kan (dör för många så blir det Game over). Vattenpistolen är första vapnet man får. Den duger dock gott och väl till att göra sig av med för närgångna zombies.


Och så pratar folk om att dom har problem med mördarsniglar i sverige.

Dom större fienderna (som mini bossen ovan) kräver vapen med lite större kaliber. Därför är det smart att spara dom kraftfullare vapnen till värre fiender. Eftersom spelet inte har nån sparfunktion/savepoints eller liknande. Så man lär se över sitt slöseri på diverse föremål och vapen, annars kommer man att få det tufft längre fram i spelet. Zombies använder sig utav ett kodsparsystem. Kruxet är bara det att om man fått Game over på t ex bana 40 och man skriver in den koden, då får man börja med samma vapen/föremåls utbud som man fick på bana 1. Och det blir ganska svårt att klara spelet på så lite krut i arsenalen.

Ska man klara zombies så får man mer eller mindre streckspela det.


Semester, bad, sol och en drink i handen är alltid nice. Men monster som försöker döda en är inte lika trevligt nej. Rädda dom nu!

Miljöerna i Zombies varierar från pyramider, slott, sandstrander och vanliga grannskap. Dock är varje bana full av onda varelser som vill ta kål på dig. Zombies, elaka dockor med yxor, mördarmyror, rymdvarelser & mumier. Zombies Ate My Neighbors är den ultimata hyllningen till gamla skräckfilmer från 50- till 80-talet. Och allt målas upp på skärmen med en tecknad-aktig grafik.

Fast ärligt talat hade jag nog inte velat ha det på nåt annat sätt heller. Det passar utmärkt ihop med spelets andra ingredienser. Svårighetsgraden varierar från bana till bana, oftast hänger det på hur många man ska rädda och vilka fiender man möter på banan. Svåraste banorna är dom med få personer/djur att rädda där fienderna kan ta sig in över allt (typ motorsågs galningarna).


Man ångrade helt klart att man ställde upp som barnvakt åt junior.

Man kommer även att ha oturen att stötta på en och annan boss genom spelet. Och den ovan är inget undantag. Bebisen (kommer att återkomma flera gånger i spelet) är en av dom överjävligaste bossarna i spelet. Då bebisen far runt som en påtänd Maradona över skärmen, trampar sönder och häller välling på dig.


Har man spindelfobi så lär man nog undvika det här spelet.

Eller vad sägs om en förvuxen spindel som inte vill nåt annat än att sätta sina tänder i dig?. Man får helt klart tänka över sin ammo konsumtion för att ens ha en chans mot dom större och kaxigare bossarna.


Let´s play some ball!

Så om jag ska summera upp varför du ska spendera din tid på Zombies Ate My Neighbors. Även om spelet är gammalt så har spelet inte rostat efter alla år. Det är tokroligt att spela, många olika vapen och specialföremål, minst sagt udda fiender och bossar, en hel drös med banor att klara, möjligheten att spela igenom spelet med en kompis. Sen det faktum att Zombies Ate My Neighbors är ett utav dom mest orginella och unika spelen som finns där ute.

Ge spelet en chans. Tro mig, ni kommer inte att bli besvikna. Zombies Ate My Neighbors är tidlöst och episkt. Skulle spelet finnas med i ordlistan så skulle det stå ”Ren spelglädje och underhållning” bredvid det. Gör dig själv en stor bamsetjänst och spela det.

Plus
+ Går att spela tillsammans med en kompis (kanske spelvärldens fösta coop-op survival horror spel)
+ 48 bannor
+ bonusbanor
+ Ett utav spelvärldens mest varierande/unika vapen arsenal
+ Stora bebisar, frakenstein, vampyrer och galna vetenskapsmän. Kan man göra annat än att älska det?
+ Ett väldigt unikt spel både till spelupplägg och spelkänsla
+ Blod törstiga motorsågsmän med hockey mask som vill skilja ditt huvud från din kropp

Minus
Finns i princip inget direkt minus med Zombies som jag ser. Och jag tänker inte leta fel bara för att skriva dit ett minus. Spelet har en näst intill perfekt spelbalans.

Handling/story: 6/10
Finns mer eller mindre ingen handling i Zombies. Man kastas in i spelet och spelarens uppgift är att rädda människor och djur ifrån diverse olika monster som försöker ta död på dom. Man ska överleva och ta sig igenom varje bana helt enkelt (Finns dock en mer detaljerad beskrivning i manualen. Dessvärre kunde jag inte hitta den. Men jag minns att det berörde den galna vetenskapsmannen).

Spelkänsla: 9.5/10
Zombies är så unikt i sitt slag. Att spelkänslan också blir helt unik. Man har ofattbart roligt och det är extremt beroendeframkallande. Spelet har både action, survival horror och äventyrs element. Och spelet levererar om och om igen.

Grafik: 8.2/10
Kanske inte det vackraste och finaste spelet till Snes. Men det målas ändå upp rätt fina bakgrunder, detaljer och figurer på skärmen. Den tecknade grafiken passar perfekt för Zombies.

Ljud/Musik: 8.4/10
Ljudeffekterna är helt okej, vad det gäller vapen, fiender och offer som dör. Vad musiken beträffar så finns det en del odödliga klassiker som säkerligen kommer att sätta sig på hjärnan hos dom som spelar spelet.

Kontroll: 8.8/10
Det är ju inga direkt akrobaktiska a la Tomb Raider moves man behöver göra i Zombies. Så det som behövs göras i spelet gör att kontrollen blir väldigt simpel och det sköter spelet väldigt bra. Enda är väl att man önskar att själva momentet när man går och skjuter varit smidigare (kanske lite mer frihet med sikta/skjut momentet).

Livslängd: 9.1/10
Över 48banor att ta sig igenom, gott om fiender/bossar att plöja igenom och offer att rädda. Sen är spelet rätt svårt när man kommer längre fram. Så det händer att man får köra om en del gånger (finns visserligen koder så man slipper köra om enda ifrån början). Sen finns det även bonus banor att hitta. Och kör man spelet tillsammans med en kompis så blir det genast ett helt annat upplägg på spelet då fokus ligger på samarbete och fördelning av vapen m.m.

Totalt: 50/60
Jag ger Zombies ett högre betyg då handlingen är helt oväsentlig för spelet. Det som gör spelet så bra är att det påminner om inget jag kört (finns visserligen en halv taskig uppföljare ”Ghoul Patrol” och några halvbra försök där ute som te x Monster Madness.) och det är lika beroende framkallande som tetris. Man vill bara fortsätta ett par nivåer till. Ännu mer förvånande (och chockande kanske för dom flesta) är att spelet är utvecklat av Lucasarts.

Men det här var ju under deras guldera. Så speciellt konstigt är det väl igentligen inte. Dom släppte en massa unika och udda spel under 90talet (DOTT bland annat). Och Zombies är inget undantag. Det är kreativt, roligt och nåt helt nytt och fräscht. Än idag håller spelet måttet.

En odödlig klassiker och ett måste i spelsamlingen.

/Robin
The Gaming Ground

1.Super Metroid
Format: Super Nintendo
Utvecklare: Nintendo
Utgivningsår: 1994



Spelet kom ut 1994 till Super Nintendo. Kommer så väl ihåg när det här spelet kom ut. Jag och min bästa kompis då (Johan) hade sett fram emot det så länge. Efter att ha läst en recension i Super Power, lyckades min polare skrapa ihop pengar till spelet (tror det låg på en bra bit över 500kr då).

Jag kunde inte i min vildaste fantasi ana vad det var för nåt som väntade oss när vi väl stoppat i kassetten i Snes maskinen. Våra hakor slog i golvet redan efter introt. Först kommer 1994 upp , sen ser man nåt slags labb med en massa döda (eller medvetslösa) vetenskapsmän/kvinnor liggandes på labbgolvet, med en fångad metriod i en glasmonter. Mäktigt var bara förnamnet. Och bara början på det som komma skall.

Det är såna otroligt starka känslor jag har för det här spelet på så många nivåer. Det är minnen som legat kvar efter alla år. Och jag längtar efter att få sätta tänderna i spelet igen. Men om jag ska motivera VARFÖR den är med på min lista så är det följande saker:

Helt makalös bandesign, musiken (musiken sägs ha inspererat självaste Trent från Nine Inch Nails till och med), spelkänslan är klockren (jag får rysningar än idag av minnena), bossarna är mäktiga och fantasifulla, variationen genom spelet. Ena stunden är man på torra land och hoppar omkring, för att nästa vara under vattnet och sen vara i en eldvärld. Fienderna, miljöerna skiftas hela tiden. Jag har inget minne av att jag hade tråkigt en enda gång. Jag och min kompis satt och streck spelade ett helt sommarlov. Kommer ihåg när min lärare frågade vad jag gjort på sommarlovet ”Spelat super metriod och slutfört det”.

Super Metroid är ett MÅSTE för alla som gillar äventyr, action och plattforms spel.

Läs en fullständig recension av Super Metriod här.

http://mdb.classicgaming.gamespy.com/

/Robin
The Gaming Ground

Format: PC
Utvecklare: Bioware
Genre: RPG
Release: December 2003
Spenderad tid: ca 60 timmar
Svårighetsgrad: Normal
Snittbetyg (Gamerankings.com): 93.13%


Ja, hur ska man börja beskriva Knights Of The Old Republic till någon som aldrig spelat det? Jag skulle nog börja med att säga att det är först och främst riktat mot Star Wars-fans då spelet utspelar sig i Star Wars-världen några årtusenden innan de första filmernas handling, men med det sagt tycker jag att det även kan spelas av folk som inte är fans till Star Wars då upplägget av spelet är gjort på så vis att det liknar till stor del spel inom RPG genren.

K.O.T.O.R är till exempel en andlig föregångare till Mass Effect spelen då det är i stort väldigt lika kontroller och utforskning av olika planeter i respektive universum.

Walkman är bra att ha ute i galaxen!

Handlingen börjar med att din spelare vaknar upp på ett republiskt ägt krigsskepp vid namn Endar Spire som är under kraftig attack av andra Sith skepp. Direkt efter att man vaknat till kommer en repbulisk soldat instormade i dit rum där han förklarar att ni måste ta er till livkapslarna för att undkomma samma öde som skeppet rusar mot. Soldaten ingår temporärt i din grupp för att visa hur kontrollerna fungerar med gruppmedlemmar och att ge spelaren en tutorial över spelets kontroller och hur upplägget av uppdragen fungerar med mera. Det är gjort på ett väldigt smidigt sätt då det inte uppfatas som besvärande att gå igenom för den otåliga spelaren.

När man klarat av att fly från skeppet landar man på den första riktiga spel världen vid namn Tatoine. Storyn är uppbyggd genom att man får utforska olika planeter som är anknutna till huvudhandlingen där man upptäcker pusselbitar för att gå vidare.


Fina vyer och ett stycke lasersvärd i en harmonisk atmosfär. Ack den kärleken.

Planeterna du besöker har helt skilda miljöer med olika karaktärer du kan få med i din grupp beroende på vilka val du gör, och med vilka val man gör menar jag att du kan välja ifall du vill att din spelare ska vara ond, neutral eller god. Detta avspeglar sig väldigt mycket i hur du pratar med de mängder av karaktärer du möter i de olika världarna och just det att du kan levla upp din spelare ger dig olika val ju högre nivå de har på en egenskap.

T.ex. kan du upptäcka saker som du inte annars skulle upptäcka, så som vapengömmor, minor och liknande. I stort varje val du gör påverkar hur saker utspelar sig så som extra uppdragsinformation och möjligheten till speciella uppdrag som låses upp beroende av dina val och egenskaper.

Egenskaperna är bland annat, strenght, dextercy, stamina, intelligence, carma med flera, men du får även undersektioner med egenskaperna så som awarnes, computer, demolition, persuade med mera. Detta gör att du får ett väldigt djup på hur storyn utspelar sig, så återspelningensvärdet är väldigt högt tack vare det stora utbudet av valmöjligheter.

Stämningen i spelet varierar också beroende på hur du väljer att spela, du kan till exempel välja att prata dig fram genom spelet vilket kan tilltala vissa personer. Detta var inget för mig då jag själv gillar att se mina fiender lida. Jag valde jedi sentinel som min spelares yrke/inriktning, som är en blandning av slagskämpe och ”force user” med hyfsat balanserade egenskaper.

Jag valde också att tillhöra den ljusa sidan av kraften första gången jag lirade för att se hur det skulle påverka spelet , men jag kunde inte motstå den mörka sidan så det vart även en rundtur som spridare av ond bråd och död.

"You can't resist the dark side of the force!"

Knights Of The Old Republic är ett spel som när man väl kommit in i storyn inte kan slita sig ifrån. Det blir lätt att man tänker att man bara ska testa den där sista grejen innan det får vara nog, men IKKE! Man är fast, så detta passar sig bra om man har en helg eller ledighet framöver då det är ett väldigt stort spel och har många speltimmar framför sig. Dock är det inte ett spel som har sådan fartfylld action som man kan tro, det är en slags halft turbaserad historia inte helt olikt det som finns i Fallout spelen. Det går dock att stänga av den automatiska paus funktionen som hoppar in när en fiende är inom räckhåll för din spelare och dess gruppmedlemmar. Pausfunktionen har dock sina fördelar då man hinner välja olika force powers med mera, då det kan vara svårt att hinna välja dessa annars.


Är man halvond när man har en blå och en röd ljussabel?

Bioware har valt att enbart satsa på singleplayer och det tror jag har blivit en fördel till spelets långa story och speltid men det hade inte vart illa om det hade gått att få med co-op i spelet då detta kunde vart en bra bit på väg med tanke på de gruppmedlemmar man har med sig inte alltid är de mest lätthanterade i strider med mera. Om man införskaffar det här spelet ska man helst tanka hem de officela patcharna innan för att slippa diverse onödiga buggar och visst finns det många av dom men då har du inte provat uppföljaren som inte kan anses vara ett färdigställt spel på långa vägar, men även till detta finns det officiela patchar att hämta som tur är.

Sammanfattningsvis är detta ett väldigt stämningsfyllt spel med en bra och genomarbetad story som bjuder på många olika oväntade ”twists” som efter ett antal dåliga Hollywood filmer och serier blivit ovanligt att snubbla över. Letar du efter ett spel med många timmar i sig ska du definitivt kolla upp det här spelet. Har du dessutom ingenting emot RPG och Star Wars i samma box så är detta nåt för dig.

Plus
+ Bra och genomarbetad story.
+ Mängden val du kan göra för att påverka spelet.
+ Stämningen i spelets olika miljöer och situationer.
+ Många olika egenskaper för ens gubbe och gruppmedlemmar.
+ Känslan du får av att utforska dom unika platserna.. Man vill bara ha mer!
+ Man känner att man tar del i spelet inte bara spelar för att varva det.

Minus
- Många buggar. Patcharna fixar några av dom, dock inte alla.
- Första världen man befinner sig på är dryg att spela igenom.
- Avsaknaden av co-op eller multiplayer.
- Uppdragssystemet. Det är svårt att hålla reda på alla uppdrag som kan bli påverkade av andra aktiva uppdrag.
- Antalet aktiva gruppmedlemmar kunde vart högre än två då dessa kan låsa upp extra funktioner.

Handling/story: 9.5/10
Storyn är bra och stor. Man låser upp mer av den nästan för varje val man gör och den anpassas efter hur du som person väljer att spela med din gubbe.

Spelkänsla: 9.2/10
Beror väldigt mycket på spelaren om man tar sig tid att utforska så mycket som möjligt eller inte. Men överlag är det väldigt stämningsfullt

Grafik: 6.6/10
Grafiken är med dagens standarder inte mycket att hänga i grannen men då det inte är tyngden i spelet heller så gör det inte så mycket.

Ljud/Musik: 7.9/10
Ljudeffekterna kan bugga ur ibland detta kan vara störande. Musiken är ofta mycket stämningsfull och av Episka proportioner men man bör i regel sänka den en aning så att det inte överröstar tal och ljudeffekter, det kan vara störande efter ett tag att musiken startar så fort det blir fight.

Kontroll: 7.5/10
Kontrollen kräver en viss tid att lära sig men när man väl vant sig fungerar det fint. Dock kan själva svängradien för karaktären vara irriterande i ett visst moment i spelet som kräver stor precision.

Livslängd: 9.3/10
Väldigt bra livslängd, du kan upptäcka världen på ett sätt för att efteråt få en helt annorlunda avspegling av spelvärlden om man väljer närma sig den på andra villkor.

Totalt: 50/60
Knights Of The Old Republic har många buggar men kan man se bortom det och den medelmåttiga grafiken så är det här guld i bäcken. Testa även uppföljaren, trots att den inte når till samma nivå har den många höjdpunkter.

För nuvarande arbetar Bioware på ett MMO med Kotor som utgångspunkt. Detta påstås ha en lore och story som ska vara upp till fyra gånger så stor som K.O.T.O.R 1 + 2 tillsammans. Om detta stämmer så finns det å göra med andra ord.

/Christian
The Gaming Ground

2 . System Shock 2
Format: PC
Utvecklare: Irrational Games/Looking Glass Studios
Utgivningsår: 1999





Har man inte spelat System Shock 2 så har man inte spelat alls. Så skulle man kunna vara kaxig och säga. Spelet var revolutionernade när det kom ut (och långt före sin tid). Spelet kom ut 1999 och gjordes av Irrational Games (ja, Ken Levine jobbade där då) och Looking Glass Studios (Warren Spector).

Det kan bäst beskrivas som ett FPS/Sci-fi/survival horror spel. Jag körde ettan när det kom ut 1994 nån gång, och redan där var jag fast med hela Cyberpunk/hack/sci-fi grejen. Då jag gillar teknik, datorer och Sci-fi, så jag fastnade direkt för spelet. Så när väl uppföljaren kom ut (jag ska nämna att jag han klarat spelet INNAN PC Gamer gav spelet det fjuttiga betyget 85%. Vilket är ett helgerån. Personen ifråga som skrev recensionen måste ha tagit nån form av drog när han/hon gav det ett slutgiltigt betyg) så hade jag väldigt höga förväntningar.

Jag vart inte missnöjd på nån punkt. Det levererade precis allt och lite till. Det är det enda spelet ihop med Fallout 2, Deus Ex, X-Com 2 och Diablo 2 som åter installeras på min dator med jämna mellanrum. Det säger en hel del.

Men om jag ska sammanfatta varför System Shock 2 är med på min lista så skulle det se ut som följande:

- Helt unikt spel. Kan inte komma på nåt spel som blandar FPS/rpg/horror/Sci-fi och gör det så bra som System Shock 2 gör det.

- Spelkänslan. Man hoppar till en del genom spelets gång i alla korridorer, labb och matsalar när man blir anfallen av muterade missfoster, apor, robotar m.m. Och det finns en hel drös med vapen som dessutom går att modifera.

- Musiken är så pass kick ass att jag till och med köpte OST när det begav sig. - Storyn/handlingen är väldigt medryckande. Man är hela tiden en del av allt som händer på ett eller annat sätt. Sen förs storyn fram på ett väldigt bra sätt. Man hittar dagböcker och filer i datorer som talar om vad som hänt på skeppet ”Von Braun”.

- The many säger jag bara. The many! Rekommenderar alla att köra System Shock 2 som gillar Theif, System Shock 1 och Deus Ex.

http://www.sshock2.com/

/Robin
The Gaming Ground

3. Deus Ex
Format: PC
Utvecklare: Ionstorm
Utgivningsår: 2000






Spelet som dök upp från ingenstans år 2000 och slog ner som en bomb över gamervärlden. Det är rätt kul att se tillbaka på spelet idag, medans Warren Spector snickrade på Deus Ex ihop med sitt team så höll Johan Romero på med Daikatana. Allt inom samma studio (Ion Storm) och under samma tidsperiod… Ett spel gick väldigt bra det andra vart en av spelvärldens största kalkoner någonsin.

Jag kommer dock att berätta om den som lyckades och vart en stjärna på spelhimlen. Nämligen Deus Ex.

Spelet har sina rötter i Thief och System shock då skaparen Warren Spector står bakom spelet. Det märks rätt snabbt när man börjar spela. Det är ett FPS/RPG/Cyber punk spel. Storyn tar vid i en avlägsen framtid (2050) i amerika. En framtid där djup deperession, terrorism, och revolter är en del av vardagen. Det är ganska mycket X-files över hela spelet på mer än ett sätt, till exempel alla konspirationsteorier. Man spelar som JC Denton, en agent som jobbar för anti-terrorist gruppen UNATCO.

Det som gör Deus Ex så speciellt är alla dom alternativen man har genom spelet, att slutföra saker på. Sen det faktum att man lever in sig i rollen som JC Denton och verkligen får sig en tankeställare både en gång och fler. Inget är vad det ser ut att vara.

Spelet är fullt av minnesvärda karaktärer, dialoger, upplevelser och platser att besöka. Klart ett av dom bästa spelen någonsin. Eidos håller i detta nuet på med en trea. Dessvärre har jag inga större förhoppningar med tanke på att tvåan vart ett rejält övertramp. Deus Ex rekommenderar jag till alla att köra och uppleva minst en gång under sin livstid.

http://www.planetdeusex.com/
http://www.deusex3.com/

/Robin
The Gaming Ground

Super Metroid
Utvecklare: Nintendo
Format: Snes
Genre: Plattform /Action/Äventyr
Releasedatum: 1994
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 5tim och 47min
Snittbetyg internationellt: 96% Gamerankings



Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och fick syn på första Metroid till Nes i en tidning (1988 kom första metroid ut i EU). Tyckte det såg hel coolt ut. Jag gick till min far med tidningen + ett par stora rådjursögon och förklarade vikten av hur viktigt det var att jag fick metroid för att motiveringen att hjälpa till hemma skulle öka.

Dessvärre fick jag bittert höra att Metroid var till Nes och vi hade Sega Master System. Tror jag aldrig surat så himla mycket som jag gjorde då. Min kompis fick dock en Nes i julklapp + en drös spel ett par veckor senare. Där bland Metroid.

Känslan att köra ett spel man längtat så mycket efter är svår att beskriva, men vi var frälsta. Första äventyret med Samus Aran (ett av världens första äventyr med en kvinnlig karaktär i huvudrollen, som för en gångs skull inte ska räddas) och första riktiga äventyr/action/plattforms spelet som satt sig på mitt minne.

Efter att man klarat spelet fick man mersmak. Man fick dock snällt vänta till 1992 när tvåan kom ut till Game Boy. Men det är en annan historia.


Samus och hennes skepp. Ett nytt äventyr väntar. Let´s rock!

Super Metroid (Metroid 3) är THE game i Metroid serien enligt många. Precis allt har blivit uppgraderat i Super Metroid 3. Grafiken, ljudet, musiken, rubbet. Så när jag körde igång spelet på min polares snes så var det som att se Metroid genom nya ögon.

Vilket i och för sig är ganska förståeligt om man jämför trean med de två tidigare spelen i serien. Historien kastas man in i ganska snabbt, direkt när spelet startas så möts man av en grym intro film. Man hajar läget rätt snabbt. Nåt har gått väldigt fel (Det känner nog dom flesta spelarna igen vid det här laget, inte sant? Men nån måste ju rädda situationen.)
Det ligger döda vetenskapsmän och kvinnor på labbgolvet och i centrum av allt, så är det en metroid som gör ljud av sig innut i en glasmonter.

Sen drar spelet igång med en kort brifeing om vad som hänt sen ettan fram till i nutid. Samus lämnar över ”metroiden” till en forskningsstation ute i rymden (Efter att man klarat tvåan så vart man en surrogatmamma åt en metroid, som följde med en överallt). Så dom kan forska om metroidens egenskaper går att använda till nåt positivt för mänskligheten.

Men Samus hinner inte mer än åka ifrån forskningsstationen så går nåt åt pipsvängen. Ett nödanrop skickas ut från stationen, och Samus gör en u sväng och vänder tillbaks snabbare än blixten.

Det är nu spelet drar igång på allvar. Ditt uppdrag? Återta metroiden som rymd piraterna snott. Man återvänder till planeten ”Zebes”


Fågeln ser inte särskilt vänlig ut, men som tur är så är den harmlös.

Har man inte kört nån av dom tidigare metroid spelen så är det kanske lite svårt att förstå vilka förbättringar som gjorts i trean. Förutom dom mest uppenbara som man kan se och höra, så har kontrollschemat fått sig en rejäl pimpning sen sist. Sen det faktum att det finns en flashig meny som man kan stänga av och sätta på olika vapen/dräkt funktioner för Samus del. Och den ökända ”Moon walken”. Att man kan skjuta och gå baklänges samtidigt.

Även vapen combo möjligheten är en ny funktion i spelet (Alltså att man kan blanda t ex is och laser så det blir en eldspridning med en ”is-touch”) . Sparningssystemet från tvåan har gjort en comeback i trean också. Man kan nu spara på olika savepoints genom spelet. Så att man kan återuppta sitt spel på specifikt sparade positioner.

Sen kan vi addera alla nya moves som Samus kan göra. Bland annat. Springa supersnabbt som sonic och kunna hoppa längre än Michel Jordan. Och flera olika dräkterna med olika förmågor som Samus kan använda.

Sånt som är bekant från tidigare spel i serien är att alla dörrarna i spelet öppnas genom att man skjuter på dom. Somliga dörrar kräver olika slags vapen för att öppna ur ens arsenal (vissa dörrar går inte att öppna med vapen. Somliga går endast att öppna om man dödat alla fiender på skärmen).


Ge dom inte vatten och mata dom inte efter midnatt och…vänta fel spel... Var inget.

Under spelets gång träffar man även på flera olika varelser som hjälper en (Som bilden ovan). Vilket är ett rätt kul element och break från "slakta-allt-som-rör-sig-biten". Det blir lite pussel och trixande istället. En skön avkoppling som varierar spelandet, anser jag ialla fall.


Vad som händer när man raggar på mötesplatsen och liknande sidor. Nån som har pepparsprej att låna ut? Arghhhh!

Bossarna i Super Metroid är helt klart i en klass för sig. Ridley (Reptil fågeln) känner vi igen sen förut. Den får man möta på nästan direkt i början av spelet. Ska inte avslöja för mycket för dom som inte kört spelet. Men det är allt ifrån mördarplantor till jättestora monster reptiler. Men jag kan säga så här: Ingen lär bli besviken. Det har lagts ner tid, energi och fantasi på bossarna i spelet. Alla har sin svaghet som du måste hitta och utnyttja på bästa tänkbara sätt.


Kinder överraskning har fått en helt ny innebörd. Skåda innehållet!

Det är gott om överaskningar, föremål och hemliga rum i spelet också. En stor del av charmen och atmosfären med Super Metroid ligger i att hitta alla items i spelet. Lyckas man hitta 100% av alla föremål. Då är man ganska skillad kan jag säga. Jag fick 70% när jag klarade spelet själv inför den här recensionen. Lyckas man dessutom klara spelet under 3timmar och hitta alla föremål. Då är man Gud, typ.


Miljöerna och grafiken är minst sagt sweet as apple pie. Mmmm tasty.

Miljöerna är nåt man helt klart lägger märke till då dom skiftar från grottor, vatten, lava, syra, sand och annat. Det är olika världar/nivåer som man färdas igenom. Alla med sin egna lilla charm. Och varje nivå har sina egna specifika fiender också. Dom mest dryga fienderna måste helt klart vara grässhopperna.

SPOILERVARNING!

The mothers of all that is evil, her lips are poisonous venom yeah!

Avslutningsvis ska man givetvis möta motherbrain in person. Och hon är INTE glad för besöket (vet inte om hon vart sur över att man inte hade med sig blommor och chocklad eller för att kaffet var dåligt. Sur som tusan är hon ialla fall). Det blir en tungvikts kamp som många kommer ihåg och kommer att komma ihåg.


Mission complete och allt vad det innebär. En highfive och vågen på det.

Jag kan summera upp Super Metroid med följande ord. Ett fantastiskt action/äventyr som levererar på alla fronter. Ingen kommer att bli besviken. Det enda tragiska är att Super Metroid sålde rätt dåligt trots alla super betyg. Hade spelet sålt bättre så hade vi kanske fått en uppföljare till Snes. Visserligen har vi ju dom grymma spelen till GBA. Men jag med fler hade gärna sett ett till 2D plattforms äventyr av Metriod till Snes.

Plus
+ Samus is back in biz again och det med besked
+ Grafiken, ljudet och musiken är perfektion
+ Item och hemliga rum frossa
+ Bossarna är i en klass för sig. Kreativt gjorda och roliga att möta.
+ En minst sagt välgjord bandesign
+ Flera olika vapen, dräkter, föremål och användningsområden för allt
+ Många varierande miljöer att utforska och uppleva

Minus
- Finns inte så jättemycket att göra när man väl klarat spelet och hittat allt som går att hitta
- Ett litet större spel hade inte varit helt fel
- Valbara svårighetsgrader hade inte heller varit fel

Handling/story: 7.5/10
Rymdpirater har tagit metroiden du måste ta tillbaks den. Du åker till Zebes i ditt skepp. Planeten är full av fiender som du måste döda för att ta dig vidare. Bossarna står i din väg för att kunna ta dig vidare i spelet….där emellan är det inget som fyller ut handlingen/storyn på nåt sätt.

Spelkänsla: 9.4/10
Vad kan vara mäktigare än känslan att köra som Samus i ett helt nytt äventyr där precis allt är förbättrat sen ettan och tvåan? Det som gör sitt i Super Metroid är dock att allt är så otroligt välgjort. Grafik, ljud, musiken, bandesignen, kontrollen och hela upplägget. Helhetskänslan blir inget annat än en väldigt, väldigt munter sådan.

Grafik: 9.2/10
Snyggt gjorda bakgrunder, designade fiender, animationer, bossar och föremål. En grafik juvel som bländar än med all sin prakt.

Ljud/Musik: 9.3 /10
Finns flera epic musikstycken i Super Metroid, så som t ex ”Theme of super metroid”, ”Spore Spawn” och ”Rocky under water Area”. Ljudeffekterna finns det inget att klaga på heller. Mina öron har badat i ljuvlig musik och ljudeffekter till ett av världens bästa spel.

Kontroll: 9.4/10
Kontrollen/styrningen är exakt och precis. Den gör sitt jobb mer än väl. Även dom mest avancerade hoppen går att genomföra med lite träning och envishet. Finns inte mycket att klanka ner på vad det gäller styrningen och kontrollen av Samus.

Livslängd: 8.0/10
När man väl klarat spelet och hittat 100% av allt. Då finns det typ…inget mer att göra.

Totalt: 52.8/60
Super Metroid är ett super spel. Inget snack om det. Spelet har sina brister (lite väl lätt och lite väl kort och för lite att göra när man klarat det) men i sin helhet så är det en komplett spelupplevelse som jag rekommenderar alla att uppleva. Gunpei Yokoi kan vara stolt över sitt mästerverk och att Metroid serien levt vidare och utvecklats med spel som Metroid Prime. Vila i frid Gunpei, metroids själ lever vidare i våra hjärtan och i vårat sinne.



/Robin
The Gaming Ground

---

Lite länkar:
http://mdb.classicgaming.gamespy.com/
http://www.metroid.com/primetrilogy/