650W utav raw power. Nämde jag att man får en lyxig tygpåse på köpet?

Eftersom min gamla seasonic 450W inte längre höll, så fick jag lov att avlösa den efter 3års trogen tjänst. Och lämna rum till Corsairs TX650W model. Det där med att välja nätagg verkar en del människor inte ta på så stort allvar.

Alltså att det skulle vara en del i datorn som inte har någon större nämnvärd betydelse. Men det är  ganska så fel att resonera så. Förutom det mest uppenbara att den förser datorn med ström. Så varierar det ju extremt mycket mellan olika tillverkare och modeller vad det gäller kvalité .

Och med kvalité så menar jag att grejerna inte går sönder efter ett par månader, att kablarna är bra, inga strömfel osv och att man verkligen får ut den watten som utlovats.

Jag har haft att göra med flera olika märken genom åren. Men mina två senaste nätagg har varit från Seasonic och Coolermaster, och jag kan ärligt säga att det är en STOR skillnad mellan dom tidigare aggen jag haft och TX650W.

T.ex så är är alla kablarna långa och dom har skyddande tygnät kring sig. Folk har klagat på att TX650 låter mycket, men som vanligt så har det att göra med, i jämnförelse med vad? . För min del så vart datorn tystare efter att jag byte till TX650.

Den 120mm fläkten hörs knappt anser jag (Den är btw dubbelkullagrad). Kort sagt så är det en väldigt högkvalité som man får för sina pengar om man skaffar en TX650.

Plus
+ Liten,  tyst och en effektiv 120mm fläkt
+ Långa kablar
+ Stabil
+ Lyxig förpackning
+ Lång garantitid (5år)

Minus
- Priset kan uppfattas som högt för en del (varierar från 900-1500kr)

Total betyg: 9/10
Grymt nöjd med mitt köp som sagt. Ångrar inte en sekund att jag skaffade corsairs TX650. Kvalité och valuta för pengarna helt klart.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel:
Daniel Tidwell – Versus Video Games
Genre:
Metal
Komponerat av:
Daniel Tidwell
Arrangerat av:
Daniel Tidwell
Publicerat av:
Daniel Tidwell
Release Typ:
Official Release
Album Info:
1 CD - 14 musikspår
Release datum:
2010 mars
Total speltid:
41.12min

Så fick man äntligen hem Daniel Tidwells skiva ”Versus Video games”.  Fick även en snygg t-shirt på köpet, så den bärs med stor Gamer stolthet i hjärtat. So far, so good. Jag har skrivit om Daniel tidigare, men nu ska jag alltså recensera hans senaste platta.

Kollar man på tracklistan så ser det rätt så bra ut. Fast jag tycker ändå att det fattas en del låtar som borde ha varit med på en annars lysande skiva (Inget Metroid eller Double Dragon, wtf dude!).

 

Så här upplyftande glad blir man utav att lyssna på Vs video games.

Soundet från första till sista låten är metal rätt igenom (med få undantag), det som jag anser varierar från låt till låt är ljudkvalitén. Och en del låtar (t.ex Those who fight och Battle) känns allmänt oinspererande.

Men allt som allt så är Versus Video Games en fin samlingsplatta med några utav dom mest välkända och omtyckta spellåtarna i världen. En intressant fotnot är att Daniel spelat på samtliga utav skivans instrument själv, och spelat in allt. En annan sak som jag tycker är värt att nämna är att skivans coverart och allt är sjukt snyggt gjort.

Så för lite drygt 20dollar så får du en fin julklapp åt dig själv eller en vän. Och slutbetyget blir 8/10. So buy It or die!

 

You can´t kill rock n roll and Metal. It lives on forever and ever, to the end of time!

Betyg låt för låt

1. Very Bloody Tears (Castlevania II: Simon's Quest) 9/10
En av de bästa cover låtarna på en utav dom bästa Castlevania låtarna ever!

2. The Winds of 600 AD (Chrono Trigger)  8/10
Jag har alltid tyckt om den här låten. Och Daniels metal version är riktigt, riktigt bra.

3. Ken's Heavy Hadouken (Street Fighter II) 8/10
Feel the power of ken´s hadouken!

4. Doctor Wily Created Rock n' Roll (Mega Man II) 9/10
Många har gjort en cover på den här låten. Men jag vet e tusan om inte Daniels version ändå är the best of the best.

5. The Moon (DuckTales) 7/10
Inte den bästa versionen som finns där ute. Men en utav de bästa. Det finns en remix låt på tuben (vars namn jag glömt) som äger sönder allt.

6. Welcome to the Contra Jungle (Contra) 8/10
Endast Vertex guy´s version är bättre och tyngre.

7. Kong's Donkey Ditty (Donkey Kong Country) 8/10
Aukustiska gitarer och bongo trummor slår aldrig fel. Och så metal yxa på det, exellente!

8. Those Who Fight (Final Fantasy VII) 7/10
En riffig början som sedan utvecklas till något tråkigt för att sedan bli riffigt igen.

9. Battle (Final Fantasy VI) 7/10
Inte fullt lika tråkig som ”Those who fight”, men nästan. Känns oinspererat.

10. The Dark Messenger of Destruction (Final Fantasy IX) 8/10
Djävulshorn och headbaninging.

11. Korobeiniki (Tetris) 8/10
Man kan inte hata tetris melodin, så enkelt är det. Och den här covern svänger.

12. Green Hills and Blue Blurs (Sonic The Hedgehog) 7/10
Inte fullt lika bra som Megadrivers version dessvärre. Men den är fortfarande bra.

13. Over the World of Hyrule (The Legend of Zelda) 8/10
En svag början som förvandlas till något mäktigt och vackert.

14. Super Duper Mario (Super Mario Bros.) 7/10
Troligen den mest välkända spelmusik slingan i världshistorien. Utförd på ett näst in till perfekt sätt, till punkt och prickar. Inga överraskningar dock.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: Joe & Mac – Cave ninjas
Utvecklare: Data East
Format: Snes
Genre: Action
Releasedatum: 31 december 1991
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: + 7timmar
Snittbetyg internationellt: ????


Är ingen direkt större skillnad mellan Joe & Mac (lite som i Double Dragon) förutom till utseendet.

Så har man begett sig långt tillbaks i tiden, en tid där dinosaurierna var härskare över våran jord.  De bägge grottmännen Joe & Mac (spelets hjältar) kommer att få slåss emot både dinosaurie, onda grottmän och monster under sitt äventyr.

Allt har en ädel orsak dock, att rädda tjejer från monstrens käftar.  Joe & Mac är något så udda som ett beat em up spel som äger rum under självaste kritatiden (givetvis så stämmer inte tidsåldern osv överens med verkligheten, men men).


Rent grafiskt så är Joe & Mac rätt imponerande. En helt klart lyckad arkad konvertering.

Man får välja om man ska spela själv eller ihop med någon annan. Jag valde att spela själv då jag inte hade någon i närheten när jag spelade igenom Joe & Mac. Det första man kommer att mötas utav när spelet drar igång är en världskarta (precis som i Super Mario World t.ex).

Spelvärlden är dock inte stor precis, det man ser är det man kommer att få uppleva. Om jag säger så. Vid slutet av varje bana så väntar en boss.  Varje bana går att köra om hur många gånger som helst efter att man klarat dom(samma sak med bossarna).


Bossarna är utan tvekan spelets höjdpunkt. De är stora, aggressiva och väldigt sugna på att äta upp dig.

Saken är bara den att man inte har någon som helst anledning att spela om somliga banor. Så vida dom inte innehåller några extragubbar eller liknande. Så speltiden i Joe & Mac är väldigt minimal. Och ärligt talat fattade jag aldrig det där med skelettnycklarna heller.

Man finner inte många sådana och de går till speciella bonusrum. Jag hittade bara en enda skelettnyckel i hela spelet, och det finns säkert minst 3-4st bonusrum.

Så jag vet inte om det antingen bara finns en nyckel eller om det finns flera stycken. Men att samla på sig extragubbar lär man göra. Finns bara ett sådant ställe i hela spelet också (vad jag vet).

 

Vapenutbudet är inte så där jätte brett och stort. Men dom fyller sin kvot helt klart. Hjulen är typ spelets bästa vapen.

Eftersom det finns gott om dödsfällor i spelet, och dör man för många gånger så får man snällt spela om hela banan ifrån början. Precis som i dom flesta plattforms spelen så finns det banor och spelmoment som är mer överjävliga än andra.

Vill minnas ett specifikt moment där man ska hoppa på en massa pelare och undvika att ramla ner. Allt medans en massa mini ödlor (dinosaurier?) och grottmänniskor jagar än. Ett enda feltramp eller missbedömning i timingen, och man är död.

 

Som i vanlig sann plattform manér så är vatten, eld och stup lika med döden.

Man har som tur e olika slags vapen som man kan välja mellan. Man kan dessutom när som helst bläddra mellan dom vapen man plockat på sig. För somliga vapen funkar bättre på visa banor och bossar. Så det gäller att ta fram rätt vapen vid rätt tillfälle.

Så vida man inte vill göra det svårare för sig än nödvändigt vill säga. Man börjar med en fjuttig träklubba för att sen avancera upp till rullande stenhjul.  Något som nästan sätter mer krokben för än fienderna och bossarna, är dock spelkontrollerna.

Vart mycket #¤**! För min del. Joe & Mac är inte riktigt så mäktigt som jag minns det, men ändå inte så dåligt att det inte är värt att pröva på. Uppföljaren är dock bättre i min mening.

Plus
+  Bossarna
+  Tvåspelar läget
+  Dinosaurier som säger ”Damn!”
+  Rätt snygg grafik för att vara 91

Minus
- Halv sega kontroller som inte riktigt gör som man vill
- Kort och inte särskilt svårt
- Inte något stort omspelningsvärde

Handling/story: 6.0 /10
Ehrm…spöa på stora monster, rädda stenålders brudar och samla på sig extra gubbar och poäng. That´s about It.

Spelkänsla:  7.4/10

Joe & Mac är helt klart roligast när man spelar två stycken samtidigt. Spelar man själv så tappar spelet en hel del i spelglädje, och kontrollerna kommer nog att reta upp en del spelare då dom ej är precisa. Sedan så är det inga större variationer i spelet heller.

Grafik:  8.3/10
Helt klart över godkänt för att vara 1991. Sköna animationer, fina bakgrunder och miljöer att vistas i.

Ljud/Musik 6.2/10
Musiken är riktigt, riktigt uselt utförd. Det är lite bongo trummor och så lopp/repeat på det. Inget man kommer att ha på ipoden precis.

Kontroll:  7.6/10
Just hopp bitarna är grymt frusterande . Får mig att tänka tillbaks på Castlevania 2. Så pass illa är det.

Livslängd: 6.2/10
Omspelningsvärdet är mer eller mindre noll. Eftersom det inte finns något bonus matrieal och det är exakt samma sak om och om igen.

Totalt: 41,7/60
Jag minns så väl när jag och en barndomskompis fick chansen att låna Joe&Mac via en gemensam kompis. Det fanns inte så många spel som äns påminde om Joe & Mac, sen att man dessutom kunde spela två stycken samtidigt också. Fast tidenstand har inte varit snäll mot spelet.

Det som man då tyckte var riktigt, riktigt coolt är idag inte fullt lika så bra. Men Joe & Mac är ändå värt att spela igenom minst en gång ialla fall.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Dom må vara sköna för dina öron och leverera ett bra ljud i spel. Men hållbarheten och kvalitén är inte godkänd.

Mina gamla Steelseries 4H gick sönder för ungefär två veckor sedan. Höger hörlur hade pajat helt. Så jag började leta efter ett par nya hörlurar i den stora hörlurs jungeln. Det vart till slut Steelseries 5H V2, för runt 700kr. Man förväntar sig att få ganska bra hörlurar för det priset.

Men jag har märkt att Steelseries inte levererar någon högre kvalité på sina hörlurar precis. Dom tål inte mycket kan jag säga, det räcker med ett tapp i golvet eller att man bara råkar komma åt dom lite lätt. Så kan ljudet bli helt konstigt. Det är samma sak med volymkontrollen och hörlurssladden.

Jag borde nog ha lagt mer notis vid kommentarerna från andra personer som köpt hörlurarna tidigare. Folk har haft ett jäkla strul med i stort sätt var enda model i Steelseries serien. Det fanns personer som fått lämna in 1-3par hörlurar för att dom gått sönder efter bara någon vecka.

Det känns ärligt talat som om Steelseries säljer billigt krafs till överpriser tyvärr. Det ska dock nämnas att mina 4H hörlurar ialla fall höll i 1.5år innan dom gick sönder. Så min helhets känsla över 5H V2 är inte så där jätte positiv precis, så betyget blir inte heller högt från min sida. Kommer att testa på ett helt nytt märke nästa gång det blir dags för ett par nya hörlurar.

Jag har knappt haft mina 5H V2 hörlurar i 3veckor, och redan så strular dom...

Plus
+ Väldigt sköna att ha på sig
+ Bra ljud i spel, men endast godkänt för musik
+ Micken funkar relativt bra

Minus
- Kvalitén och hållbarheten
- Priset med tanke på kvalitén
- Inte någon större förbättring sen senast

Total betyg: 6.4/10
Visst är hörlurarna sköna och levererar bra ljud i spel. Men vad tusan hjälper det när man måste köpa nya eller lämna tillbaks dom på löpande band.

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: iji
Utvecklare: Daniel Remar
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum: 1 september 2008
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: +15timmar
Snittbetyg internationellt: ????


Grafiken, designen och karaktärerna är så satans charmiga och snygga så det inte är sant.

Så har man äntligen tagit sig tiden att spela indie spelet som alla pratat om. Spelet som höjts till skyarna utav flera spelsidor på nätet och tvspels magasin. Jag såg en trailer för iji och det räckte för att övertyga mig om att spelet var värt min fritid.

Givetvis så påminde iji mig om Nintendos Metroid och Eric Chahis Another World. Skulle jag påstå något annat så skulle jag prata i nattmössan. Men det var också just precis det som fångade mitt intresse.

iji kommer att hamna mellan de bägge alien fraktionerna Komato och Tasen. Och sammandrabbningarna blir ytterst våldsamma.

Iji är en gratis indie title som är utvecklad utav svensken Daniel Remar. Hela spelet är utvecklat via Game maker. Och iji är en mix utav action och plattform, samt lite pussel (av det enklare slaget). Man spelar som jordtjejen iji, som är en helt vanlig tjej som lever ett lugnt liv.

Men hennes fridfulla liv skulle få ett tvärt slut. En dag så besöker  Iji, hennes bror och hennes far ett forskningslabb, den dagen gick allt snett. Himlen blixtrar till sen blir allt svart. Efter en stund så hör iji röster.

Till ytan så ser kanske inte iji ut att vara ett spel som kan förmedla några större känslor. Men det är precis raka motsatsen.

Iji vaknar upp på ett operationsbord, ovetandes om både sin och världens nuvarande situation. Hon tar inte lätt på faktan att jorden blivit invaderad utav utomjordingar. Och att hon är en utav få överlevande i staden som hon befinner sig i.

Hennes bror Dan är den enda personen som hon har en direkt link och konversation med (allt sker via högtalare, som är placerade lite varstans i spelet). iji är både disorgenterad, urbalans och svag när hon tar sina första steg från operationsbordet. Hon får även veta att hon är ett projekt som kan vara mänsklighetens sista hopp.

Iji är inte som andra människor. Hon har övernaturliga krafter och har nanochips inopererade i kroppen, krafter som går att uppgradera i de olika stationerna som finns utsprida på spelets olika banor.

Till de större och elakare fienderna, samt bossarna. Krävs lite större puffror och krut kraft.

Så hon tar inte så där jätte lätt på den faktan som hennes bror Dan förser henne med. Det är rätt mycket att smälta in. Ditt (ijis) uppdrag består utav att hålla sig vid liv och hitta en högre uppsatt utomjordisk ledare. Som man ska försöka övertala att avbryta attacken och invasionen utav jorden.

Ett uppdrag som är tämligen svettigt att utföra. Då det är fullt utav fientliga utomjordingar vid namn Tasen över allt. Så när jag fick ta kontrollen över iji på nivå 1, så förstod jag att det inte skulle bli någon walk in the park heller.


Det finns inte så där värst många fordon i iji. Men svävaren är en utav de fordonen som går att köra.

Sure, man har ju nanoteknologiska krafter av de olika slag. Men i början av spelet så står samtliga mätare/styrkor på nivå 1, och eftersom jag valde att köra på hard. Så får man också känna av en hel del motstånd längre fram i spelet.

iji har också fått ett nanovapen till sitt förfogande, ett vapen som är flera vapen i ett. Till en början är det bara ett hagelgevär, men sen kan man skjuta raketer, laser, plasmaskott m.m.  Man måste dock ha uppgraderat sitt nanovapen ett visst antal X gånger innan man äns kan använda sig utav andra slags vapentyper.


Det är ingen vacker syn som man möter på ovan ytan. Det är strider över allt, vart än man går.

Vi får inte heller glömma bort att iji är ett vapen i sig självt. Så hon kan dela ut dödandesparkar också. Sparkar som vid tillräckligt många uppgraderingar kan kicka ass på vem som helst nästan. Och mycket ass finns det att kicka. Först är det Tasen, sen kommer deras dödsfiender Komato och hälsar på.

Fiende och bossutbudet är rätt så brett. Allt ifrån massiva bossar till de ettrigt små och svår dödade sorterna. De hoppande självmordsbombarna är dock i min mening värst. 

Allt som allt så levererar iji en högklassig underhållning och utmaning  till priset utav noll kronor. Inte så illa pissat om ni frågar mig.

 

Plus
+ Metroid, System Shock 2 och Another World vibbar
+  Bästa soundtracket i ett spel på väldigt länge
+  Gott och vapen och uppgraderingar
+ Känslosamt och medryckande handling

Minus
- Synd att man inte kan hoppa/krypa och skjuta
- Kan nog uppfattas som lite primitivt för en del

Handling/story:  8.2/10
För att vara en indie titel så är både storyn och handligen tämligen välgjord och djup. Och dom flesta utav äns frågetecken reds effektivt ut mot slutet.

Spelkänsla:  8.6/10

Det är en rätt så mäktig känsla att stå öga mot öga med en utomjordiskninja lönmördare, som kan teleportera runt sig vart än han behagar. Så lyckas man få in en sista perfekt  dödande spark, och slaget är över.

Grafik:  8.4/10
Retro pixel charm baby!

Ljud/Musik  9.2/10
Musik killarna Chris Geehan och Dan Byrne-McCulloughs aka Hyperduck har stått för all den fantastiska musiken i iji. Dom har lyckats skapa att riktigt riffigt soundtrack som passar spelets intensiva action tempo perfekt, och likdant för dom lugna sektionerna.

Kontroll:  9.0/10
Enda som är synd är att man inte kan skjuta när man hoppar eller att man kan krypa och skjuta.

Livslängd: 8.5/10
Det finns två olika slut (vad jag vet) och ett relativt högt omspelningsvärde då att det finns flera hemliga rum osv att upptäcka.

Totalt: 51.9/60

Jag har alltid gillat Eric Chahis magiska Another World spel. Det där med att utforska det okända och att inte veta vad som kommer att dyka upp här näst.  Daniel Remars skapelse iji, har samma potential, upptäckar lust och atmosfäriska charm. Man skulle kunna tro att spelets simpla och begränsade koncept och grafiska motor, skulle vara till en nackdel.

Men det är precis tvärtom, man bara fortsätter att spel och kämpar vidare för ijis och mänsklighetens skull. Så tveka inte, skaffa iji idag!

 

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: Oni
Utvecklare:  Bungie
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum: 29 januari 2001
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: +20timmar
Snittbetyg internationellt: 73/100 Metacritic


I början av spelet så får man genomgå en relativt snabb och enkel tutorial.

När folk hör Bungie så tänker de garanterat med största säkerhet på deras FPS serie Halo. Men om vi lägger Halo åt sidan och istället beger oss tillbaks till tidigt 2000-tal och sätter tänderna Bungies action/fighting-lir, Oni.

Det är rätt uppenbart var ambitionerna och visionen låg med Oni. Ett modernare och coolare Tomb Raider, det var troligen grundtanken med det hela.  Det blir ganska bekräftat efter ett actionfyllt anime-intro. Man spelar som polisen Konoko.  En tjej som sticker ut i mängden, och bland sina poliskollegor.

Året är 2032 och jorden är inte så där himla värst hemtrevlig längre. Vi har lyckats ta död på moderjord till slut och luften är så pass förorenad, att den är dödlig att inandas.

Robot tjejen Shinitama (hon som syns på bilden ovan, längst upp i vänstra hörnet) är din mentor, vän och informatör under alla uppdragen i spelet. Men man får filtrera lite och skilja dösnacket från den vitala informationen, då hon har en viss tendens att pladdra på en del.

 

Man kan till en början inte göra så där jätte många olika slag, sparkar och kombos. Men det tillkommer nya attacker allt efter som.

Men trots det, så lever brottsligheten vidare. Ett brottssyndikat ställer till med oreda över hela  världen. Och det är Konokos jobb att hindra dess framfart. Innan jakten drar igång så börjar man med lite träning så att man blir varm i kroppen. Man bekantar sig med kontrollerna osv.

När det är avklarat, så blir man tilldelad sitt första uppdrag. Man får veta att något inte står riktigt rätt till vid en stor lagerlokal. Konoko beger sig iväg i all fart för att undersöka det hela.


Konoko har en viss förmåga att alltid hamna mitt bland explosioner, eldhav och kulregn.

När man väl får spela under skarptläge så kommer man ganska omgående lägga märke till att man måste anpassa sina attacker efter situation och fiender.  Man använder ju t.ex inte ett vapen med explosiv ammunition på nära avstånd. Är fienden nära in på än, så kan man ju istället försöka att göra ett dödande grepp.

Till en början så kan man bara göra rätt klena och harmlösa grepp och slagkombos. Men dom blir kraftfullare och vildare,  ju längre man kommer i spelet. Till slut så kan man göra så dödliga grepp att man kan döda i stort sätt vem som helst med ett  enda simpelt grepp.

 

Förutom fysiska attacker så finns det även en handfull vapen till Konokos förfogande. Give em hell girl!

Dock så varierar ju motståndet och nivån på hur lätt det är att genomföra ett grepp eller en slagkombo, beroende på vilken svårighetsgrad man valt. Dom värre fienderna tar man bäst om hand med skjutvapen, och vapen finns det relativt gott om.

Uzis, granatgevär, plasma, laser och elvapen. Värsta är att man bara kan bära ett vapen åt gången, så det gäller att ha koll på hur mycket ammo man har kvar. Om inte annat så kan man ju plocka upp ett vapen från en död fiende, eller så  kan man helt enkelt bara rycka av vapnet ur händerna på  sin fiende (ja, det går att göra det via ett speciellt grepp. Ser grymt coolt ut när man gör det).

Genom spelets gång så kommer Konoko att byta kläder flera gånger. Matrix kläderna är helt klart coolast i min mening.

Fienderna i sig är inte så där jätte bright direkt. Dom kan skjuta sina egna kompisar i ryggen och spränga sig själva i luften. Det är inte heller några större problem med att knocka den ena efter den andra, med bara händer och fötter. Det blir svettigt först när de värre fienderna dyker upp (cyborg ninjor är inte så vänliga utav sig kan jag säga) eller när dom vanliga fienderna får en tyngre vapenarsenal.

Det finns t.ex ett vapen som är så pass dödligt, att ett enda skott räcker för att döda dom flesta utav fiender. Och två skott är det som krävs för att döda dig. Så man kan inte rusha på en sådan fiende, utan man får smyga sig på dom i stället.

Vad handlingen och storyn beträffar så får man veta den mesta av bakgrunds historian via loggböcker och gömda dokument. Konokos identitet är mer eller mindre 50% av handlingen. Mer än så kan jag inte säga, utan att spoila allt.

 

Hon är inte så där jätte mycket för utdragna samtal. Hon är mer den typen av person som kör upp en pistol i näsan på folk.

Just Tomb Raider influensen tok-failer ganska hårt i Oni. Då syftar jag alltså på allt var akrobatik heter. Sure, man kan hoppa. Men det är mest för att hoppsparka eller hoppa över ett hinder osv. Man kommer inte att klättra runt och göra coola stunthopp.

Streets of rage-biten är godkänt, inte mer. Det är rätt tråkiga attacker överlag och kontrollerna är långt ifrån tillfredsställande. Miljöerna är dock utan tvekan spelets akilleshäl. Oni slår till och med F.E.A.R på den punkten, med så tråkiga och upprepande miljöer att man nästan spyr över eländet.

Men, för att komma till de bra bitarna (som väger tyngre än dom dåliga). Så är Oni trots det jag just nämnt, ett riktigt bra action/fighting lir. Ärligt talat så gillar jag nästan Konoko mer än Lara Croft, det är mer attityd och kick ass som rinner i hennes ådror.

Plus
+ Anime bitarna
+  Musiken
+  Både vapen och fysiska attacker, inget tungtmaskingevär som på boxen dock.
+ Tekken och Ghost in the shell vibbar

Minus
- Tråkiga miljöer
- Kontrollerna bråkar emellan åt
- Karaktärerna är rätt ocharmiga
- Slutet är ganska wtf

Handling/story:  6.8/10
En axelryckning typ. Inget man reflekterar över.

Spelkänsla:  8.0/10
Man kan göra riktigt häftiga grepp och kombos,  och Oni är som bäst när man knäcker någons nacke. Dessvärre så sätter den mediokra kontrollen och dom tråkiga miljöerna käppar i hjulet för helheten.

Grafik:  7.9/10
Inte det vackraste spelet från år 2001 nej. Sunkiga och tråkiga miljöer är en stor del utav Oni dessvärre.

Ljud/Musik  8.4/10
Riktigt maffigt soundtrack faktist. Bra sparka rumpa musik helt klart.

Kontroll: 7.0/10
Det svagaste kortet i hela spelet i min mening.  Vet inte hur PS2 versionen är, men PC versionens kontroller är rätt så trasiga. Inga smidiga Tomb Raider kontroller här inte.

Livslängd: 7.2/10
Det må vara två olika slut. Men någon motivation att spela igenom Oni en tredje gång existerar ej. Då något extra matrieal inte finns till hands.

Totalt: 45.3/60
Tanken var god, en blandning utav Streets of Rage och Tomb Raider med influenser utav Ghost in the shell och Matrix. Men spelet känns rätt stelt på sina håll. Kontrollerna är allmänt sega och miljöerna är mörka och tråkiga. Fast trots det så är ändå Oni ett riktigt bra action spel. Rekommenderas varmt till alla!

/Robin
Gaming Ground Sverige