Donkey Kong Country 1
Utvecklare: Rare
Format: Snes
Genre: Plattform
Releasedatum: 1994
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 6timmar
Snittbetyg internationellt: 90% på Gamerankings



Donkey Kong Country är inte ett dussin spel, ett i mängden, ett sånt spel som man inte lägger på minnet. Det är raka motsatsen till allt det, DKC är charmigt, snyggt och roligt att spela och musiken svänger.

DKC är ett plattforms/äventyr där man får nöjet att köra som de två aporna Donkey Kong och Diddy Kong. Spelet har ingen direkt djup handling, utan man ska ta tillbaka sina bananer som King K.Rool och hans Kremlings stulit. Till sin hjälp har man flera tama djur som man kan styra (däribland strutsar, svärdfiskar, grodor och noshörningar) och övriga hjälpsamma karaktärer (Hos Funky Kong kan man åka runt till diverse platser med hans flygplanstunna, hos Candy Kong kan man spara sitt spel och Cranky Kong ger tips och råd).

Det är oundvikligt att inte lägga märke till den snygga grafiken och bandesignen i spelet. DKC använder sig av Rares egen utvecklade 3D grafikmotor. Allt från animationer, bakgrunder, fiender, bossar och föremål är väldigt välgjorda.


- Simma lugnt!
- Lätt för dig att säga. Jag har en piraya efter mig.
Vatten + apa + banan = Sant.

Miljöerna skiftar ifrån undervattensbanor, djup djungel, snöklädda berg och mörka grottor. Varje bana består av bananfrosseri. Samlar man ihop 100st så får man en extra gubbe (apa) likaså om man hittar 4bokstäver (K, O, N, G) eller 3st gulddjur så får man en tävlings runda där man kan vinna extra liv.

Ballonger ska man hålla utkik efter för de ger ett eller fler extra liv. Fienderna i spelet varierar ifrån musslor som spottar pärlor på en, ormar som försöker bita en, getingar som vill sticka en och krushas som bara vill mosa en. Fiender besegrar man genom att hoppa på dom i sann plattformsanda (dom som går vill säga. Somliga går inte att göra slut på).

Donkey Kong och Diddy kong fungerar som extraliv i sig självt. För så länge som båda är i livet så blir det inte game over (och har en av dom torskat så kan man få tillbaks dom genom att ha sönder en speciell DK tunna, då får man tillbaks sin polare igen). Man kan när som helst byta mellan donkey kong och diddy kong genom en lätt handklappning dom två emellan (så att man styr t ex Donkey kong istället för Diddy kong och vice versa).

Det är olika för- och nackdelar med Donkey Kong och Diddy kong. Bägge har olika förmågor, Donkey kan göra kullebyttor och slå sina nävar i backen (det knockar dom mindre fienderna i spelet) medans Diddy kan hjula ihjäl sina fiender och är mer smidig än Donkey vad det gäller akrobatiska konster.


Snö är bara en av dom många olika väderomväxlingar som finns i DKC.

Det är finns många olika tunnor med olika egenskaper som man kan använda sig av. DK tunnan innehåller en förlorad partner, stjärntunnor fungerar som save points, TNT tunnor för att spränga upp väggar, fiender och annat roligt, ståltunnor som mer än väl duger till att krossa fiender, dom vanliga trätunnorna som fyller samma funktion som järntunnan fast sämre. Det finns även kanontunnor, som skjuter iväg iväg spelaren till nya höjder.


- It´s mine, mine mine mine all mine! *host host* fint värre är det ialla fall.

Upplägget i DKC är rätt simpelt, ta dig till slutet av varje bana till varje pris och plocka på dig så mycket godis du kan längs vägen. Och i slutet av varje värld på kartan så väntar en slutboss.

Det finns gott om bonusar och hemliga rum i spelet, så det gäller att hålla ögonen öppna så man inte missar nåt. Kontrollerna är väldigt förlåtande och det finns inte mycket som sätter käppar i hjulet för en pga seg respons vid knapp tryckning osv. Musiken gör sig påmind från början till slut (musiken är komponerad utav Robin Beanland, David Wise och Eveline Fischer) med en grym lineup av musikslingor (Aquantic ambiance, Bad Boss Boogie, Gang Plank Galleon, Funky`s Fugue) som höjer spelkänslan flera nivåer.

Ska tilläggas att man precis som Super Mario World kan återspela spelets alla banor hur många gånger som helst . Man kan vandra fritt fram och tillbaks på den stora världskartan över klarade banor som man själv behagar.


En av spelets allra första bossar. Som uppenbarligen har fattat tycke för bananer. En banansplit någon?

Varje värld har en slutboss som man måste ta hand om för att få tillbaks delar av sin stulna banansamling. Bossutbudet är en trevlig mix av olika djur som alla vill göra livet surt för dig. Dock har alla en svaghet (man ska lista ut deras attackmönster). Svårighetsgraden är inte så jättehög I DKC (kanske dock beror på att jag kört ganska svåra plattforms spel genom åren också) och spelet är inte så jättestort.

Så jag antar att Rare riktade sig till en yngre publik med DKC. Om man t ex jämnför med första Rayman till PS1 så fick den vuxna karlar att riva sig själv i hårt och hosta ut en och annan groda.

Möt Cranky Kong , den äldste av kongs kompisar och den ursprunglige Kong till arkad hiten ”Donkey Kong” från 80talet. Han ger än tips och en och annan uppläxning genom spelets gång.

Allt som allt är DKC ett riktigt grymt plattformsspel som skänker gott med spelminnen och roliga spelupplevelser. Det är ap-roligt helt enkelt (kunde inte låta bli).

Plus
+ Bandesignen är super!
+ Grafiken och musiken är magnifik (3D grafik till snes? That´s insane!)
+ Ap-roligt till tusen, blir inte bättre plattforms spel än så här
+ Apor och bananer är aldrig fel och det charmigt till max och humorn är på topp
+ Klockrena kontroller
+ Man får nöjet att både styra noshörningar, strutsar, grodor mfl
+ Bossarna och fienderna är många och varierande

Minus
- För lätt
- För kort

Handling/story: 7/10
King K.Rool och hans arme av Kremlings har stulit Donkey Kongs bananer. Donkey Kong och hans brorson Diddy kong måste ta tillbaks dom. That´s basicly it….

Spelkänsla: 9.4/10
Det är barnsglädje som väcktes i mig när jag spelade DKC. Det är en ren och sann spelglädje som man kände. Och det värmde skönt i Gamerhjärtat mitt.

Grafik: 9.6/10
Något av det vackraste jag sett till snes och ett av dom charmigaste spelen någonsin.

Ljud/Musik: 9.4/10
Man kan inte göra annat än att älska det. Musiken gör att man drar på smilgroparna mer än en gång och jag har ertappat mig själv flera gånger med att digga med till musiken.

Kontroll: 9.2/10
Det är ett klassiskt upplägg för ett plattforms spel. Dock är det inte till krånglat på nåt sätt och det är smidiga kontroller som inte felar. Händer det dåliga saker i spelet så har du bara dig själv att skylla.

Livslängd: 9.1/10
39banor, bonus banor, hemliga områden, många djur att styra och totalt 6områden att gå igen. Finns en hel del att göra helt enkelt.

Totalt: 53.7/60
Aldrig har vi haft så få apor att tack för så mycket. DKC är otroligt charmigt och det trollbinder än redan från intro filmen och spelets första bana. Det här var tillbaks på den tiden då Rare var i toppform, deras guldålder. DKC är en av deras bästa skapelser och helt klart ett av världens bästa plattformslir.



/Robin
The Gaming Ground

4. Fallout 2
Format: PC
Utvecklare: Interplay
Utgivningsår: 1998





“war…war never changes”

Ord som ekar I mitt huvud när spelet går igång, ord som läses upp av självaste MacGyver (Richard Dean Anderson) i spelets inledande intro. Man får se hur en värld blivit totaltförstörd av kärnvapenkrig. Året är 2241 circka 80år efter fallout 1. Man är en ättling till ”The Vault Dweller” Från Fallout 1.

Man lever sitt liv i en liten by kallad Arroyo bland infödningar. Lifes good enda tills folk i byn börjar dö pga förorenat vatten, stråling, mat brist m.m . Man får i uppgift att hitta en så kallad G.E.C.K (Garden of eden creation kit). I kort så är G.E.C.K lösningen på byns alla problem. Det är så spelet börjar mer eller mindre.

Fallout 2 spinner vidare i samma stil som Fallout 1, både på gott och ont. Fallout 2 är ett RPG/turordningsbaserat spel som man ser i isotropisk vy (upp ifrån). På fler än ett sätt så är Fallout 2 bättre än del 1. Spelet går inte på tid (i ettan så har man bara ett visst antal dagar på sig att hitta vattenchippen, dock så kan man köpa till sig mer tid har jag för mig) och man kan helt fritt vandra runt på kartan. Spelet är väldigt stort till yta och utforskar glädje. Bara själva biten när man ska skapa sin karaktär är rolig.

Jag har utan tvekan kört om Fallout 2 minst 12gånger. Och varje gång har jag hittat nåt nytt. Antingen vapen, random encounter eller nån karaktär jag aldrig träffat på förut. Omspelningsvärdet är enormt. Spelglädjen är total. Dock rekommenderar jag att man laddar ner alla patchar som finns till spelet. Då det är ganska buggit utan patchar (flera krash buggar).

Kan även tillägga att ”Mark Morgan” gjort musiken åt Fallout 2. Så stämningen är väldigt hög genom hela spelet. Så om jag ska dra ihop säcken. Fallout 2 är RPG at it´s finest. Det är våldsamt, vuxet, fullt av humor (som dock inte kommer att gillas av alla) och det är fullt av val möjligheter och alternativa slut.

http://www.nma-fallout.com/

/Robin
The Gaming Ground

För mig personligen så är spelmusik mer än något man bara lyssnar på när man spelar spel. Det finns så pass bra och välgjord spelmusik där ute, som mer än väl klarar att stå på egna ben utan att vara inom kontext. (alltså att man lyssnar på musiken för att den är vacker utan att man faktist spelar spelet som musiken är gjord för).



Det finns spelmusik som slår allt som spelas på radio och som loopas på MTV 24/7 med hästlängder. Jag tycker det är tragiskt att spelmusik inte fått den respekt den förtjänar (lika så med alla dom duktiga musikgenierna till spelkompositörer). Det är först nu på senare år som spelmusikerna börjat få lite cred för sina jobb och livespelningar har börjat ta form (bland annat Play och video game live).

Jag själv är en allmusikätare, lyssnar på allt ifrån hårdrock, metal, rock n roll, heavy metal, rap, hip hop, jazz, klassisk musik, techno, pop. Är musiken bra, då lyssnar jag. Att jag fastnat för somliga soundtrack till spel har inte så mycket att göra med att jag är en Gamer (visst, jag måste ju ha kört spelen för att ha upptäckt musiken. Det stämmer ju så klart….men ni förstår nog vad jag menar) jag gillar musiken för att musiken är just det, bra och ibland till och med skitgrym. Det finns spel tracks som är så pass epic att man blir ledsen i ögat att folk inte ens hört talats om dom. Jag kan ärligt säga att jag blivit väldigt inspirerad av spelmusik och ett av mina fritidsintressen är att lära mig spel låtar på gitarr.

Musik är en sån pass stor del av mitt liv. Går inte en dag utan att jag lyssnar på musik i flera timmar, så därför delar jag med mig av mina åsikter och passar även på att tipsa om lite sidor som jag rekommenderar er att kolla in. Jag har även listat 50st soundtrack till olika spel och mina egna favoritkompositörer. Jag vet att Thomas Wiborgh från Level sa att spel musik inte var hans grej (En grym snubbe från en grym tidning i övrigt dock). Men spelmusik är inte mer hardcore än vad man gör det till. Ge det en chans…

---

Liveföreställningar:
http://www.play-symphony.com/
http://www.videogameslive.com/index.php?s=home
http://www.megadriver.com.br/

Diverse sidor:
http://spelmusik.net/
http://www.vgmusic.com/
http://www.ocremix.org/game/faxanadu-nes/
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_video_game_musicians
http://www.gamemusicjukebox.com/

Spelmusiker som jag gillar:
Tommy Tallarico (Earth Worm jim med många fler), Yuzo Koshiro (streets of rage), Daniel Warren Forden (Mortal Kombat), Minako Hamano (Super Metroid ihop med Kenji Yamamoto), Chris Hülsbeck (R-Type, Turrican 1-3), Rob Hubbard (Ski or die/Skate or die), Akira Yamaoka (Silent Hill), Tim Wright AKA CoLD SToRAGE (Wipeout), Matt Uelmen (Diablo 1, Starcraft), Mark Morgan (Fallout , Planescape: Torment), Robert Prince (Doom 1+2, Duke Nukem 3D) Michael Z. Land (Monkey Island, the dig), Glenn Stafford (warcraft, starcraft), Kenji Yamamoto (Metroid prime), Yoshihiro Sakaguchi (Mega Man), Mari Yamaguchi (Super Ghouls and ghost), Frank Klepacki (C&C serien, Blade Runner, Nox)

Min egen lista med mina topp 50 favorit spel soundtracks (inte rangordning):
1. Loaded 2. Secret Of Mana 3. Warcraft 1 + 2 4. Grim Fandango 5. Ecco 6. Half Life 2 7. Baldurs Gate 1+2
8. The Elder Scrolls - Morrowind 9. Metal Gear Solid 1-4 10. Age of empires 1-3 11. Tales of Symphonia 12. Castlevania 13. Tomb Raider 14. Crusader no remorse/No Regret 15. X-com 1-3 16. American McGee's Alice 17. Civilazation 1-4
18. Warcraft 1-3 19. Battle Field - Vietnam 20. Bioshock 21. Black & White 2 22. F-Zero 23. Shadow of the colossus
24. Starcraft + exapnsion 25. Mega Man 1-4 26. Earth worm Jim 1+2 27. Metroid Prime 1-3 28. GTA 1-4
29. The Legend of Zelda – A Link to the past 30. Super Mario World 31. Dance Dance Revolution 32. Unreal 1
33. Final Fantasy 7 och X 34. Silent Hill 1-3 35. Super Metroid 36. Diablo 1 + 2 + expansionerna 37. Fallout 1+2
38. Wipeout (hela serien) 39. Chrono Trigger 40. Unreal Tournament (hela serien) 41. Quake 1-3
42. Donkey Kong Country 1-3 43. Sonic 1-3 44. Streets of rage 1-3 45. Resident Evil 0-4 och RE CV 46. Doom 1+2
47. C&C Red Alert 1+2 48. Monkey Island 1-4 49. Deus Ex 50. System Shock 1-2

/Robin
The Gaming Ground

5. C&C Red Alert
Format: PC
Utvecklare: Westwood
Utgivningsår: 1996





Spelet, myten, legenden. Det finns inte ett enda negativt ord jag kan saga om Red Alert. Jag älskar det spelet än idag. RTS är Red Alert och Red Alert är RTS. Många säger att Dune 2 och första C&C ihop med första Warcraft satte RTS på kartan. Må så vara. Men Red Alert är monstret som åt upp allt och alla till frukost och spottade ut resterna och är ett total badass.

Jag minns så väl när det här spelet kom i min ägo. Spelet kom ut 1996 i oktober. Och jag hade kört det hemma hos en polare direkt efter släppet. Och jag var helt nuts i spelet. Jag tjatade sönder min stackars far på nån butik om att köpa spelet. Jag skulle tvätta, diska och gör allt som krävdes för att få pengar till spelet.

Först och främst. Hur grymt är det inte med en alternativ framtid där hitler aldrig existerat där istället Soviet härjar fritt och dom Allierade ska stoppa dom?. Man får välja att spela antingen som dom allierade eller som soviet. Enhets arsenalen, byggnaderna och kartorna är stor och varierande.

Enheter Som Mamut tanks (när mamut tanksen pratar…tystnar allt annat) och Tanya ”Caching caching” ”shake it baby!” och all musik i Red Alert är gjord av ”Frank Klepacki”. Red Alert är ett mästerverk på strategi himlen och förtjänar sin stjärna i the game hall of fame utan minsta lilla tvekan. Och vad kan toppa det jag just sagt? Tja spelet är freeware idag. Alltså, det kostar nada för dig att spela Red Alert.

http://na.llnet.cnc3tv.ea.com/u/f/eagames/cnc3/cnc3tv/RedAlert/RedAlert1_AlliedDisc.rar

http://na.llnet.cnc3tv.ea.com/u/f/eagames/cnc3/cnc3tv/RedAlert/RedAlert1_SovietDisc.rar

/Robin
The Gaming Ground

Format: Snes
Utvecklare: Capcom
Genre: Shoot em up
Releasedatum: 1991
Tid: 10timmar
Svårighetsgrad: Hard


Un Squadron var ursprungligen ett arkadspel (Kom ut 1989 och rockade rätt hårt) som slutligen portades till Snes 1991. Och tack gode gud för det, för Un Squadron är ett riktigt mästerverk till Shoot em up, och jag ska tala om varför.

Först och främst.


Search and destroy! är ord som stämmer rätt bra in på det här spelet.

Jag fattar än idag inte hur Un Squadron äns kan rulla på en snes maskin (visserligen är Axelay väldigt snyggt gjort, men ändå). Grafiken och ljudet är helt makalöst välgjort (och nu snackar vi 1991 här). Jag kan bara föreställa mig hur kodarna, grafikerna och bandesignerna slet som djur för att få spelet att rulla på bra på en snes men endå vidbehålla så mycket som mjöligt av allt grafik, effekt ljud/musik godiset.

Det är väldigt mycket rörelse, explosioner, skottsalvor och fiender på skärmen hela tiden (skärmen kan ibland segas ner ibland pga för mycket saker på skärmen samtidigt). Man lär hålla tungan rätt i munnen och ha ögonen på allt som händer, annars är det snart game over…. Blir man träffad två gånger i rad så är det kört. Man blir attackerad från alla tänkbara vinklar, uppifrån, nerifrån, bakifrån. Bästa man kan göra är att vara i konstant rörelse för att undvika att bli träffad och bli inlåst i ett hörn.


Bossarna är minst sagt helt insane.

Spelet börjar med ett riktigt grymt intro (man ser en pilot göra sig redo för blast off) och man får en kort briefing om vad som gäller (inte mycket info precis….du är pilot som utför uppdrag för pengar). Uppdragen inleds alltid med att man får se en karta med olika uppdragsmål. Man kan fritt välja mellan vilka uppdrag man vill göra, det finns ingen strikt ordning för uppdragsföljden dock. Kan man bara välja uppdrag som är inom äns räckvidd. Sånt som ligger i mörker långt bortom än själv kan man inte ta sig an…än.

Bossarna i spelet spelar i en helt annan liga än i de flesta andra shoot em ups från 90talet (och än idag). Allt ifrån hangarfartyg, ubåtar, bombflygplan till stora flygande fästningar. Spelet är inte särskilt förlåtande och det finns inte rum för misstag. Har man väl tagit sig fram till en boss så måste man klara den. Annars får man snällt börja om från början igen (alltså köra om hela banan fram till bossen igen).



Att välja rätt vapen och flygplan inför uppdragen är i princip lika viktigt som att undvika att dö.

Det gäller att man verkligen lär sig bossarnas attackmönster och vilka vapen/flygplan som funkar bäst mot vilken boss (lite som megaman typ). Un Squadron sammanfattar allt vad det är som gör ett shoot em up bra. Farten/tempot, powerupsen, feta bossar, grym bandesign, mängden fiender som man dödar på löpande band och den actionpumpande musiken (som verkligen gör sitt för spelkänslan).



Man har tre karaktärer att välja mellan när man startar spelet. Givetvis kör/körde jag som Shin. Som påminer läskigt mycket om "Soldier Blue" från en rätt känd anime långfilm (Toward the Terra).

Det ska nämnas att sista bossen troligen är något av den svåraste jag någonsin mött. Först en över jävlig mini boss…sen monster slutbossen på det. Jag vet inte hur många gånger jag körde om sista banan. Men jag tappade räkningen efter 20. Timing och blixtsnabba reflexer är A och O i det här spelet.

Action har aldrig varit mer påtaligt och hands on. Det bokstavligen kryper in under skinnet på än.

Plus
+ 3st valbara piloter med olika färdigheter (Shin Kazama, Mickey Simon och Greg Gates, nej inte släkt med han nej)
+ Häftig sidscrollande action
+ Mäktiga bossar
+ Gott om vapen och power ups
+ 6st flygplan
+ Riktigt nice musik
+ Grafiken är great

Minus
- En hel del skulle nog påstå att spelet är på tok för svårt…ialla fall på dom högre svårighetsgraderna.
- Är väl igentligen inte ett minus….men hade varit nice om spelet varit större/längre.

Handling/story: 5/10
Som dom flesta shoot em ups så är storyn och handlingen inte stjärnan i spelet….

Spelkänsla: 9.1/10
Man är ett med flygplanet och det som händer kring än. Ditt förnamn är fart och ditt efternamn är actionfest. Spelet är adrelinpumpande och beroende framkallande. Bring it on!

Grafik: 9.2/10
Blir inte mycket vackrare än så här på en snes maskin. Ett av dom snyggaste spelen någonsin till snes. Inget snack om saken.

Ljud/Musik: 9/10
Musiken gör verkligen sitt i det här spelet. Den piskar på än ena adrelin kicken efter den andra. Musiken är klockren och gör sitt jobb perfekt.

Kontroll: 8.5/10
Finns inte så mycket att bråka om gällanden kontrollerna. Kanske bara är jag. Men jag anser att det går lite segt ibland och att man kan bli frustrerad över kontrollschemat.

Livslängd: 7.5/10
Finns visserligen tre piloter att välja mellan. Men det är ingen större skillnad på dom. Har man kört igenom hela spelet på hard så är man inte särskilt motiverad att köra om hela spelet en gång till med dom andra två piloterna. Inte jag ialla fall.

Totalt: 48.3/60
UN Squadron är ett MÅSTE spel för dom som gillar Shoot em ups. Har du inte spelat det förut. Så är det på högtid att du gör det. Jag ångrar inte en sekund att jag plockade upp spelet igen efter alla år. Ett mästerverk.

Ett tips. Kolla även in anime serien ”Area 88” den är rätt skön.

/Robin
The Gaming Ground

6. Quake
Format: PC
Utvecklare: ID Software
Utgivningsår: 1996





Wolfenstein kom 1992 och förändrade spelvärlden för evigt, 1993 kom spelet alla skulle prata om (och prata om än idag) Doom, sen kom mer av det goda med Doom II 1994.

Grabbarna på ID Software hade fått blodsmak och 1996 släpptes det ultimata FPS spelet. Som även gjorde att dator- och modemförsäljningen sköt i höjden. Klaner bildades, LAN, multiplayer vart ett känt begrepp för alla. Lika så frags, respawn och rocket jump.

Vet inte hur många gånger man satt och spelade quake på skolans nätverk som ung. Överallt, åt, andades och pratade man om Quake. Vad är det som gör Quake så bra?

Förutom att Trent Reznor från Nine Inch Nails gjort all musik, första riktiga 3D spelet, grymma vapen, coola fiender (Zombies som sliter av kött från sig själva och kastar på dig och zombieslaktare med motorsåg som gärna gör kebab av dig) och kreativt designade banor. Sen en multiplayer/lan upplevelse som håller än idag.

Hands down, hatten av och gevärssalut för ID software och Quake. Testa gärna på Quake Live också. Underhållning på högnivå, lätt tillgängligt och helt gratis. Kräver bara en dator med nogorlunda bra uppkoppling och en webläsare.

http://www.quakelive.com/

/Robin
The Gaming Ground

7. Doom II
Format: PC
Utvecklare: ID Software
Utgivningsår: 1994





Doom 2 var spelet som vart ”The one” för mig. Jag hade kört Wolfenstein och Doom 1 innan Doom 2. Men Doom 2 var spelet som fick mig att fastna för FPS och PC-spel och året var 1994. Många anser att Doom 2 igentligen bara var mer av…typ allt man gillade med ettan. Till vis mån stämmer det. Nya fiender, nya banor och ett nytt vapen. Hagelbrakaren.

Sammanfattningsvis var Doom 2 så mycket mer än ettan. För det första så var/är inte Doom 2 episod baserat som ettan var, utan en enda stor kampanj som man ska plöja sig igenom. Och det fanns mer minnesvärda spelupplevelser att hämta ur 2an också. Sista bossen i spelet t ex eller chansen att skjuta John Romero.

Även Lan/Internet biten har blivit upphottad i Doom 2. Så varför platsar Doom 2 på min top 10lista över dom bästa spelen någonsin? Doom 1 var/är bad ass, Doom 2 var/är bad ass X 2. Typ som hagelbrakaren, extra mycket krut i bössan helt enkelt.

Sen kan jag rekommendera starkt att man laddar ner J Doom. Som är en mod som gör att Doom 1, Doom 2 + Final Doom (även hexen 1+2) får bättre grafik. Det är som natt och dag i skillnad kan jag säga.

http://www.doomsdayhq.com/

/Robin
The Gaming Ground

8. Resident Evil Remake
Utvecklare: Capcom
Format: Gamecube
Utgivningsår: 2002






Snacka om att jag var kaxig när jag införskaffade Resident Evil Remake till Gamecube. Det var september 2002 och det var kallt och mörkt ute. Jag trodde i min enfalld att det skulle bli en walk in the park, att jag lugnt skulle kunna luta mig tillbaka och kunna spela igenom spelet med bägge händerna på ryggen, ögonbindel och spela spelet med fötterna. Så fel jag hade.

Det är INTE som Resident Evil 1 till Playstation. Det fick jag bittert erfara redan från start. Resident Evil Remake är precis som det låter en ”remake”. Fast bra mycket mer. Själv vart jag förvånad över hur pass snyggt/välgjort RE RE är/var. Spelet pressar Kuben till max gränsen. RE RE är överlägsen sitt syskon till Playstation på alla tänkbara sätt och vis.

Det är välpolerat, läskigt som fan (Crimson heads säger jag bara….) snyggt och otroligt underhållande att spela. Sen kan jag addera alla olika saker man kan låsa upp. Alternativa slut, vapen ect ect. Omspelningsvärdet är ganska högt just pga detta. Nya rum i spelet har tillkommit och några har tagits bort.

Det känns ungefär som att träffa en gammal bekant fast under helt andra omständigheter. På en solig strand i Rio Brasilien, med en drink i handen och en månad semester. I kort, man älskar det och trivis som fisken i vattnet.

/Robin
The Gaming Ground

9. Chrono Trigger
Utvecklare: Squaresoft
Format: Super Nintendo
Utgivningsår: 1995



Chrono Trigger ligger mig lika varmt om hjärtat som en kopp varm chocklad på julafton sittandes med familj, vänner och släkt runt julgrannen. Eller som när man får ett MVG på ett prov, träffar en trevlig söt tjej och…jag tror ni förstår vad jag menar.

Chrono Trigger är ett rollspel till Super Nintendo. Och vilket roll spel sen. Spelet gjordes av ett super all star team, bestående av Hironobu Sakaguchi skaparen av Final Fantasy serien, Masato Kato, som skrev manuset till Final Fantasy VII, Nobuo Uematsu, som har skrivit flera musikstycken åt flertalet Final Fantasy spel m.m, Yasunori Mitsuda, musiker för Tobal Nr 1, Front Mission, Mario Party m.m, Yuuji Horii, skaparen av Dragon Quest, och Akira Toriyama manga artist som skapade Dragon Ball.

Chrono Trigger gjordes av så många talangfulla, kreativa personer och det märks, spelet har 8 olika slut och spelet utspelar sig i olika tidsepoker. Allt ifrån stenålder och medeltid till nutid (för de i spelet då), alternativ framtid och en mörk framtid. Karaktärsgalleriet av spelbara och icke spelbara karaktärer är imponernade. Spelet är så pass charmigt att man nästan smälter på plats.

Manuset, dialogerna och själva handlingen är alla väldigt välgjorda. Vanligtvis förknippar man den gamla skolans rollspel med random encounters från helvetet a la Shining force, Lufia osv. Men efter som Chrono Trigger använder sig av ”Active Time Battle 2.0” så kan man faktist undvika de flesta fighterna om man vill. Man har även många olika sätt att attackera fiender på. Magiska attacker, kombo attacker ihop med en färdkamerat, item attacker.

Det finns helt enkelt en bra mycket bredare variation av attack möjligheter i Chrono Trigger än i många andra rollspel av den gamla skolan. Med andra ord blir man inte uttråkad lika lätt.

De spelbarakaraktärerna är ganska många, Crono (huvudkaraktär), en tonårs rebel med spretigt hår som gillar att klyva fiender med sin katana, Marle, en prinsessa som är bra på armborst, magi och läkkonster, Lucca, en uppfinnare som är bra på magi och skjutvapen, Frog (var tidigare en knekt som vart förvandlad till en groda), är bra på svärdkonst och att droppa feta grodor på fiender, Robo (en robot), är bra på att dela ut feta smockor med sina metal nävar och tacklas, Ayla (tjej från förhistorien), gillar att använda händer och fötter (primitiva vapen) för att tysta ner sina fiender, och sist men inte minst Magnus, en karaktär som jag inte tänker avslöja så mycket om då det förstör för folk som inte spelat Chrono Trigger tidigare.

Hela spelet baseras på en händelse som äger rum år 1999 A.D (spelet ut spelar sig år 1000 A.D, alltså 999år in i framtiden) då en varelse vid namn ”Lavos” vaknar till liv och förstör hela världen. Det är du och dina vänners uppgift att se till att det aldrig händer. Därför måste man resa runt till olika tidsepoker och utföra diverse saker för att förhindra jordens undergång. Man använder sig av en tidsmaskin vid namn ”Wings of time” (Epoch) för att resa runt i tiden. Och vilken resa Chrono Trigger är. Jag själv har bara fått till två olika slut…så än är jag inte klar med spelet. Ett av dom bästa RPG spelen någonsin known to mankind.

/Robin
The Gaming Ground

Som alla säkert vet så har E3 mässan slagit upp sina portar för detta år. De närmaste dagarna kommer flertalet presskonferenser från de stora spelutvecklarna att genomföras.

Vi har tagit reda på veckans hålltider så ni har full koll på när de börjar.

Måndag 1/6
Microsoft – 19:25 (sänds live)
EA – 23:00 (sänds live)

Tisdag 2/6
Ubisoft – 02:00 (sänds live)
Nintendo – 18:00 (sänds live)
Sony – 20:00 (sänds live)

Torsdag 4/6
Konami – 00:00 (natten mellan onsdag/torsdag)

Vi kommer även under veckan att kommentera de nyheter som är aktuella.

http://e3.gamespot.com/press-conference/

http://e3.gamespot.com/?tag=header%3be3logo

/Robin
The Gaming Ground