Titel: Max Payne 2 - The Fall Of Max Payne
Utvecklare: Rockstar
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum: 14 oktober 2003
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: 5timmar +
Snitt betyg internationellt: 88.34% gamerankings.com


Mad Max i modern tappning.

Max Payne 2 Din fru är död, ditt barn har dött, ditt liv faller ihop likt ett dominospel, du lever i en mardröm som du inte kan vakna upp ifrån, ditt namn är ”Max Payne” och det här är hans helvete v2.0.

De som spelat ettan vet vad som hände i slutet av spelet, du skulle ha vunnit och mardrömmen skulle ha fått ett slut, men istället fortsätter det. Du får en kort briefing i början om vad som hänt, dock är det som hänt i början i själva verket slutet av spelet i tvåan. En kort stund senare vaknar man upp i en sjukhussäng, mördbultad, drogad, riktigt förbannad och förvirrad. Saker är inte som det ska och inte som det verkar och ord som ekar i Max´s huvud.


Serie bitarna i spelet för storyn framåt.

Man haltar sig igenom sjukhuskorridorerna i ett drogat tillstånd, man får tag på en pistol och stunden senare så kommer en maskerad man springande in i rummet ”There he is!”. Man kastar sig i slowmotion och sätter kula efter kula i den maskerade mannens kropp. Hans kropp faller tungt, det är över.

Det som fortföljer är en enda lång bodycountupplevelse, jag älskar de serierutor som för spelet framåt, de är geniala och det levereras det ena klockrena citatet efter det andra.

”The past is a puzzle, like a broken mirror. As you piece it together, your image keeps shifting. And you change with it. It could destroy you, drive you mad. It could set you free.” – Max Payne.

Vapen finns det gott om, allt ifrån avsågade hagelgevär, uzis, handgranater till MP5. Dock är inte Max ensam om att addera +1 på bodycountlistan. Man får även chansen att spela som Mona Sax under spelets gång, en stenkall mördarbrud som låter sina vapen prata åt henne.


Om man inte vill sluta i e svart liksäck själva, så bör man lägga benen på ryggen.

Max Payne 2 är fullt av humor och scener som man lägger på minnet. Tanten med hagelgeväret påminde mig om filmen ” Stopp! annars skjuter morsan skarpt”. Hon gör processen kort för en skurk som försöker bryta sig in hos henne. Eller vad sägs om en pianospelande skurk?

Max ryska kompis Vlad är tillbaks i tvåan, lika vitsig och full av visdomsord som vanligt. Nåt som jag inte kunde undvika att se är de tv-serier som loopas på tv-apparaterna i spelet. Serier som ”Dick justice” och ”captin baseball bat” var rätt underhållande. Spelets mest komiska karaktär är utan tvekan ”Vinnie Gognitti”, boss över ett gäng italienare, som luras att ta på sig ett jättehuvud föreställande ”Captin baseball bat” (Vlad lurade honom). Det är ett komiskt moment i spelet, då han lurades att ta på sig en tidsinställd bomb.


Dagens ungdom...dom bara ligger och skräpar över allt. suckade Max argt.

Det låter som tuggleksaker när han går med sina jätteskor och så hans röst på det... Humor utan tvekan. Spelet är även fullt av referenser till det verkliga livet, i en del av spelet när man är på polishuset så försöker en tjej polisanmäla sin kille för att hon tror att han tänker mörda henne då han spelar tv-spel . "Guns don't kill people, video games kill people”.

Stora likhögar, rykande pistolpipor, skotthylsor över allt, när röken skingrat sig så står bara en man kvar, och hans namn är Max Payne. Det här var en stor spruta med action injectat direkt in i blodet, och jag gillade var enda stund av det.

Plus
+ Bullit time 2.0
+ Möjligheten att spela som Mona Sax
+ Captin Baseball Bat
+ Dialogerna
+ Olika spellägen

Minus
- Halvdum A.I
- Många vapen är och blir överflödiga längre fram i spelet
- Lite väl kort kanske

Handling/story: 7.0/10
Sättet som seriedialogerna för handlingen framåt är väldigt välgjort mellan varje nytt kapitel eller bana. Lik så kommentarerna från samtliga karaktärer i spelet. Men storyn är inte precis orginell, Good guys vs bad guys, hämndbegär och pang pang.

Spelkänsla: 9.0/10
”Payne to the max!”. Actionfest från början till slut. Pure bodycount och underhållning på hög nivå.

Grafik: 8.0/10
Har sina ups and downs på gott och ont. Karaktärer och vapnen är välgjorda, men somliga bakgrunder och liknande är inte lika top notch.

Ljud/Musik: 7.0/10
Stämningshöjande musik och ljud effekter som gör sitt. Men mer än så är det inte… Kontroll: 8/10 Kunde vare lite smidigare kanske.

Kontroll: 9.0/10
Levererar på samtliga punkter och kameran följer snällt med, så att man inte får dumma kameravinklar i tid och otid.

Livslängd: 8.0/10
Som första genomspelning är inte livslängden så stor. Men ska man spela igenom ALLA spellägen som finns, så räcker spelet ett bra tag.

Totalbetyg 48/60
Rekommenderas till alla som gillar action, Max Payne 1 och John Woo filmer.

/Robin
The Gaming Ground

Titel: Streets of rage
Utvecklare:  Sega
Format: Megadrive
Genre: Beat em up
Releasedatum: Augusti  1991
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: +10timmar
Snittbetyg internationellt: 79.17% gamerankings.com

Jag kan ärligt talat säga att jag saknat den här serien så pass mycket att jag kommer att recensera både 2:an och 3:an så småningom.

Det är nästan som man får nostalgitårar i ögonen, kommer ihåg när jag körde det här spelet hemma hos min morbror back in the days (var kanske 11år). I vilket fall som helst, Let´s start cutting the cake, shall we?.

Spelet släpptes 1991 till Sega Mega Drive/Genesis och är ett sid scrollande beat’em up. De som kört Double Dragon eller Final Fight kommer att känna igen sig ganska snabbt. Man har flera olika svårighetsgrader att välja mellan (jag valde dock hard).











Jag kommer ihåg hur pass mycket jag + min morbror nöte det här spelet på 90talet.

Det finns tre olika karaktärer som man kan välja mellan (varje har sin egen unika uppsättning av slag och sparkar). Adam Hunter, Axel Stone och Blaze Fielding.

Bakgrundshistorian är ganska simpel, alla har i uppgift att rensa upp på gatorna från gatugäng och slutligen få tag i Mr X (den stora slut bossen) och få slut på korruption som äger rum inom stadens polismakt.

Det är mycket bus som ska åka på stryk under spelets gång vill jag lova. Vid första anblicken kan man tro att det bara är slå på käft och inget tänka. Det är dock fel, det är mer taktik och strategi än man kan tro. Man ska använda sig av miljöerna, slå/sparka/kasta vid exakt rätt tillfälle (god timing är avgörande mellan liv och död) läsa av bossars attack mönster och hitta deras svagheter och göra processen kort för dom.

Musiken som är komponerad av ”Yuzo Koshiro” är helt fantastisk. Musiken på båtbanan höjer spelet flera snäpp, det blir verkligen ”beating on boat”. Båten gungar samtidigt som man delar ut saftiga smällar och sparkar.








Streets Of Rage serien slår i min mening ALLA beat up spel där ute.

Spelet är dock roligast när man spelar som två spelare. Det är dock dubbelt så svårt att köra som två spelare, dubbelt så många fiender och dubbla bossar på varje bana. All respekt till den personen som kör på hardest och väljer två spelare, låter den ena spelare dö med flit och kör sen igenom hela spelet själv. (Då är man riktigt jäkla duktig).

Somliga bossar är lättare än andra (som det brukar te sig i dom flesta spelen genom historien). Dock är somliga löjligt lätta och en…uber-super-duper-svår. Bossarna är rätt fantasifulla men tyvärr ganska begränsade till attackmönster. Variationen av fiender är rätt stor också, allt ifrån vanliga gäng medlemmar, punkare, kung fu mästare till yxkastande clowner.

Efter att slagit mig igenom horder av fiender och krossat huvet på flertalet bossar för att slutgilltigen sätta stopp för Mr X:s planer för staden så är mitt sammanfattande uttryck och åsikt ”Wow..det här var fortfarande lika kick ass som när jag var liten”.
Kan rekommendera det här spelet till alla som gillar beat’em up.

Plus
+ Tre spelbara karaktärer
+ Två olika slut
+ Båtbanan är grymt nice
+ Flera olika tillhyggen
+ Special attacken
+ Roliga bossar och fiender på gott och ont

Minus
- Begränsad uppsättning av slag och sparkar
- Frusterande seg kontroll till och från
- En block funktion hade varit trevligt
- Slag kombos någon?

Handling/story: 5/10
Inget nytt under solen här inte. Hjälte ska slå på dåliga snubbar och rädda dagen. Några dialoger existerar knappt. Men det är inte heller det som är spelets styrka heller.

Spelkänsla: 8/10
Det är fortfarande en mäktig känsla att köra en piledrive på en punkare samtidigt som det mäktiga soundtracket gör sig påmint I bakgrunden.

Grafik: 8/10
För att vara 1991 så är grafiken väldigt tight. Snygga bakgrunder, texturer och detaljer genom hela spelet.

Ljud/Musik: 8/10
Vad ska man säga. Musiken äger så hårt. Synd bara att det inte vara mer låtar.

Kontroll: 7/10
Segt som kolasmet till och från.

Livslängd: 7/10
Det är visserligen tre olika spelbara karaktärer och två olika slut, två spelar möjlighet, och flera olika svårighetsgrader. Men det finns inte mycket att hämta om man klarat spelet på svåraste en gång. Inget återspelningsvärde precis.

Totalt: 43/60
Ett väldigt bra beat'em up spel kort och gott med en del fläckar. Det finns en del grejer som saknas. Men de fixas till i Streets of rage 2.

/Robin
The Gaming Ground

Titel: Half Life 2
Utvecklare: Valve 
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum: 16 november 2004
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: 20 timmar +
Snitt betyg internationellt: 95.41% gamerankings.com


Skjut för allt vad livet är dig värt!

Det är ett kärt återseende för många att få träffa på mr Gordon Freeman igen (inte hörts sen 1998). Själv hade jag ett leende på läpparna redan under installationen för att jag snart skull få chansen att svinga koften som Gordon igen. Så vad har hänt sen sist? (inga spoilers här dock. Har ni inte kört Half-Life 1 vid det här laget så är det på tiden…)

Uppenbarligen tackade Gordon ja till G-Man´s jobb erbjudande i Half Life 1. Och nu flera år senare efter Black Mesa olyckan är man tillbaks igen i form av rollen som Gordon Freeman. Och saker kunde inte vara bittrare för Mr Freeman…


Grafiken är bländande snygg.

Man vaknar upp på ett skenande tåg på väg till en stad som kallas ”City 17”. Och givetvis så får man ett besök av G-Man på tåget. Som berättar om VILKA stora planer som väntar Mr Freeman. Att man kommer att gå en intressant framtid till mötes.

Det är andra passagerare på tåget. Alla ser ut att ha nån slags intern fångsdräkt på sig. Alla är spända och rädda. Och det med all rätt. Så fort som man kliver av tåget i city 17. Så är det fullt av vakter, hög säkerhet, elstängsel och flygande kamerarobotar som välkomnar en (känns som om när dörren till tåget öppnades, så öppnades porten till helvetet). Jag får höra från en annan medfånge ”Vad du än gör…drick inte vattnet! Dom har haft i nåt i det för att få oss att glömma allt som hänt…”. Jag går runt och utforskar ett tag och testar vad man kan och inte kan göra med Half Life 2´s fysikmotor (roliga timmen på hög nivå utan tvekan).

Efter en stunds testande så fortsätter jag. Vakter och åter vakter över allt. Man kommer till en slut station. Där man bara förs in i ett förhörsrum. Det är där äventyret börjar på allvar. Man får veta läget och läget är inte nåt vidare. Dr. Wallace (spelets bad guy) försöker att förgöra motståndsrörelsen (the good guy´s) och hjälpa utomjordningarna (The Combine) att komma till jorden. Och givetvis är det upp till Mr Freeman (alltså dig!) att sätta stopp för dom här dumheterna. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag valde att köra på svårighetsgraden hard. Och det får man känna av genom spelets gång vill jag lova. Även om jag är en erfaren FPS spelare (har kört FPS enda sen första Wolfenstein) så får man mothugg mer än en gång.


Så länge som insekterna är på din sida så är allt cool.

Det är zombisar, headcrabs, svarta as dryga headcrabs (se upp för dom små jäklarna), combine soldater, super pain in the ass jobbiga myrlejon, snabba super zombisar. Variationen av fiender är stor. Många gamla klassiker är dock tillbaks. T ex dom roliga tentaklerna i taket. Dock kan dom faktist funka som en fälla för andra fiender. Gäller bara att stå på rätt sida om eländet så att säga.

Vapen fetishmen är hög den också. Nästan alla vapen har en alternativ eldgivning. Min favorit är dock magnum och hagelgeväret (anti zombie vapen helt klart). Miljöerna är också de väldigt varierande. Man är ena stunden i smutsiga stads miljöer, sen är man man i grottsystem, skogar och på sandstränder (Ravenholm säger jag bara).

Sen bäst av allt, man får testa på att köra ett fordon i Half Life 2. En svävare, som man sen får lyckan att få en monterad kulspruta på. Det sas att man kunde bli sjösjuk utan patch till HL2. Inget jag märkte av dock. Men är man känslig så får man väl ha en spypåse tillhands.


Tunnorna kan bli användbara och kraftfulla vapen om dom används rätt.

Dialogerna och humorn är inget som det sparts på heller sen första spelet. Vad sägs t ex om en tam headcrab som heter ”Lamarr”?. Som bara råkar vara Dr Isacc Kleiners husdjur (ja vetenskapsmannen från ettan). Säkerhetsvakten Barney är även tillbaks (han är ledare för motstånds rörelsen nu mera. I ettan var han en säkerhetsvakt på Black Messa).

Några andra minnesvärda karaktärer är utan tvekan ”fader Grigori”. Föreställ dig följande. En kristen Carola som skrattar hela tiden, är helt galen och har ett grovkalibrigt gevär i sin ägo och skjuter på allt som rör sig, fast en manlig sådan, då har du Fader Grigori….

Ni har väl inte heller glömt de där utomjordingarna från ettan som hade som hobby att ge dig elterapi mot din egen vilja i from av gröna blixtrar? (Vortigaunts). Nu är dom tillbaks igen. Fast den här gången ger dom dig ingen elterapi. Nu är dom schyssta snubbar och hjälper motstånds rörelsen.


Striders, dom jobbigaste och drygaste fienderna i hela HL2.

Min favoritkaraktär är dock utan tvekan ”Alyx Vance” (ja, jag är en kille….ja, jag är singel…ja, jag bor hos min mor fortfarande. Vad har det med saken att göra?!). En smart, snygg tjej som minsann inte räds att kicka ass på både det ena och det andra när det behövs.

Hon är dessutom en duktig mekaniker, hacker och bundsförvant (tänk om ekontakt kunde få in såna här tjejer nån gång…). Alyx har dessutom en hund, och det är inte vilken hund som helst. Det är ett stort metal monster som hon kallar för ”Dog”. Det är hennes egen livvakt och vän. Man får till och med chans att leka med dog under spelets gång i form av en kastlek med gravitets vapnet.

Half Life 2 är fullt av minnesvärda scener och key moments. Man känner sig delaktig i nåt större och man gör det som behövs göras för att klara livhanken. Man kommer att träffa på motståndsrörelsen mer än en gång under spelets gång.

Och vi ett flertal tillfällen så går de med i din grupp och följer dig över allt. De täcker dig och du täcker dom (förhoppningsvis). Det är en riktigt häftig känsla att försvara sig i ett hus med sina rebelkompisar samtidigt som kulorna flyger förbi huvdet, väggarna ser ut som sönderskjuten ost och skotthyllsorna börjar likna myrstackar på golvet. Adrenalinet pumpar och hjärtat slår. En sak är dock väldigt säker, den som tvekar en sekund kommer att få meditera i horizonellt läge.


Alyx försöker att få Gordon att öppna sig lite, går så där.

Fiender jobbar i grupp och kastar mer än gärna granter på dig och flankar från olika håll. Sen att det kommer attackhelikoptrar från helvetet gör inte saken roligare. Mina personliga favoriter är dock när man klär på sig sin hazard suit och när man får sin bästa vän herr kofot av Barney.

Jag sammanfattar den här underbara resan jag haft med Mr Gordon Freeman på följande sätt. Valve har gjort det igen. Varför sitter du här och läser! Har du inte spelet så Skaffa omedelbums!. Dra ner persiennerna, dra ur telefonkabeln, lås in barnen på rummet, kasta ut svärmor genom rutan (om hon är där). Starta sen igång Half Life 2 och njut.

Plus
+ Många vapen att leka med (gravity gun ffs)
+ Intressant karaktärsgalleri
+ Roliga smarta fiender (smarta ibland ialla fall)
+ Musiken
+ ljudeffekterna
+ Dialogerna/humorn
+ Bandesignen är perfekt
+ Alyx Vance, spelvärldens kanske viktigaste kvinnliga karaktär

Minus
- Enda minus som jag kan komma på är att jag önskar att man fått mer av det goda. Men så är det väl alltid?. Känns som att precis när det roliga börjat så är det slut.

Handling/story: 7/10
Det är ingen super bakgrunds handling precis. Det är en handling som förs framåt allt efter som man spelar. Så inget manus i klass som Deus Ex nej.

Spelkänsla: 10/10
Man blir verkligen ett med Gordon Freeman från första början till slut. Man ser, hör och känner världen genom hans ögon.

Grafik: 10/10
Som Bennet från PCG sa ”kolla vattnet, kolla vattnet!”. Skämt å sido. Grafiken är än idag riktigt imponerande. Laddar man ner grafik moden till HL2 så äger den allt mer eller mindre.

Ljud/Musik: 10/10
Ljudet från vapen, fiender, rösterna till alla karaktärerna är så pass välgjorda att varje karaktär får en egen unik personlighet som man lägger på minnet. Och musiken…helt makalös.

Kontroll: 10/10
Om man dör så är det INTE kontrollernas fel. Utan ditt eget.

Livslängd: 9/10
Vet inte om det bara är jag. Men jag tyckte ettan verkade vara längre. Dock finns det ju ett visst återspelnings värde om man gillar att utforska och hitta hemliga gömmor.

Slutbetyg 56/60
Råder ingen som helst tvekan om att Half-Life 2 är ett av världens bästa spel. Gordon Freeman kofotar rumpa kort sagt.



/Robin
The Gaming Ground